conejita

Vem kom på att smalt är vackert? På riktigt, när kom det tänkandet? På 50-talet var det kurviga Marilyn Monroe som var idealet på hur en kvinna skulle vara, och med nutidens skönhetsideal så skulle hon anses som knubbig. Jag har hört så många av mina kompisar klaga över hur fula och tjocka de känner sig, och på riktigt - de är inte tjocka. Jag ska egentligen inte säga något, jag har haft riktigt problem med det under en längre tid. Men jag blir äldre, smartare.

Jag är inte tjock. Jag vet väl själv att jag inte är pinnsmal eller något, men jag är INTE tjock. Tjejen i spegeln på bilden är INTE tjock. Lite mage, lite lår, något att krama, mer att älska. Jag har bara blivit så genuint jävla trött på att känna mig tjock för att all media skriker ut att jag är det, för att kommentarer från tjejer (!) som är smalare om att dem är så tjocka gör att man känner sig som ett jäkla hus. Det är inte mig och min vikt det är fel på, det är dagens tänkande. Helt ärligt så ligger jag precis där en tjej i min längd ska ligga i vikten, jag är frisk och mår bra.

Jag är inte tjock, det är inget fel på mig, och livet skulle vara så jävla förbannat tråkigt utan god mat. Utan en chokladkaka då och då. Smalt är inte nödvändigtvis vackert, det är bara mode.

Vi alla är vackra.
Beauty is in the eye of the beholder.
Beauty come in all sizes, not just 5.

Jag skulle välja en chokladkaka över en morot anyday. Jag väljer att vara lycklig framför att vara smal och anses som vacker av media och alla ytliga idioter som tycker att smal är det enda rätta. Alla borde göra det.

Okej, så igår var vi i Marocko! Allt började väldigt stabilt med att jag försov mig. Skulle hämta min familj vid deras hostel runt 7, vaknade kvart över 7 av att dem ringde och frågade vart jag var. Aldrig fixat mig så fort i hela mitt liv! Men vafan, vi klarade det. Vi kom på bussen till Tarifa, och kom på båten till Marocko. Stabilt som satan. Min mormor är bäst dock, första hon gjorde då vi kom på färjan var att börja leta efter spriten. Haha! Sedan hade vi världens hetsigaste guide runt i Tanger, som var staden vi besökte i Marocko. Det var in i bussen, åk runt här, "TO YOUR RIGHT IS THE KINGS SUMMERRESIDENCE!", ut på en utsiktsplats, "TAKE PHOTOS, YES YES!", 2 minuter senare in i bussen igen, och tillbaka till staden. Av här, gå här, kolla där, lyssna på snubben som pratar om mattor, gå hit, ät, sluta ät fort som fan, gå hit, stå här, lyssna på det här osv osv osv. Rätt skönt dock, hade dött om det var en galen slö kille vi hade fått.

Marocko var fint, även fast det mest såg ut som södra Spanien fast med arabisk och fransk text. Lyckades (ja, et är lyckades, köpmännen är helt cp där nere) komma därifrån med 3 kartonger thé (godaste jag druckigt i hela mitt liv, smakade som varm mojito!), ett par bruna haremsbyxor, ett halsband, en plånbok och henna-färg. Så nu jävlar ska jag bli grym på att göra henna-mönster! Fett coolt på typ händerna liksom. Oj oj. Men det var liksom... så fort man blev ensam hade man halva Tangers köpmän på sig. Som ville sälja typ träkameler. Kände mig inte så jävla lockad av det måste jag erkänna. Men jag är nöjd med mitt inköp! Lite trist bara att min kamera inte hade batterier och vi aldrig fick tid till att köpa det. Vi fick 10 minuters fri tid att shoppa liksom. Ja OJ vad man hann med mycket! Men vi har iallafall varit i Marocko! Dessutom fick mormor sin grogg på färjan tillbaka, så alla var glada och nöjda.

Idag så har jag lyckats köra Irene och Isa till skolan. Helt cpstört mega regn, och så ännu mer störd trafik. Seriöst, tar egentligen 10 minuter att köra fram och tillbaka till skolan. Idag tog det 40 minuter. Helt sjuk, köer överallt! Nu har jag precis ätit frukost, ska iväg och städa i mitt rum, duscha och fixa mig innan jag hämtar min familj. Tror jag tar dem till de två stora shoppingcentrumen idag, då det är dåligt väder.

Min syster och Marta tog bilder dock, så lär väl dyka upp nångång snart. Och det är bara 31 dagar innan jag åker hem och träffa träffar ina kompisar under 10 dagar! NOW IS THAT NICE OR WHAT? Känns dessutom skönt att Abbe åker hem några veckor tills det lugnat ner sig i Japan. Hoppas jag hinner träffa honom. ♥

Och att få träffa min familj igen.... helt klart ovärderligt. Känner redan nu att det kommer bli jobbigt att säga hejdå på torsdagskvällen, men får ju träffa dem om 31 dagar igen med.
Så is all good, antar jag. Känner dock att jag får gå på någon jävla detox-metod efter det här, min mage tycker inte om att jag äter massa onyttigt. Sån jävla partypooper!

Fan, nu rinner tiden iväg igen...

jag sneglar mot klockan.
ticktack.
gå fortare?
nu landar dem. nu har dem varit i spanien 25 minuter.
har de fått tag i bilen?
ticktack.
har de åkt förbi marbella nu? har gått 1½ sen de landade.
snart kommer dem.
ticktack.
väntar på att mobilen ska ringa.
och på att det ska stå 'Pappa' på displayen.
ticktack.
snart får jag träffa min familj.

ticktack.
gå fortare! snart snart snart!

Okej okej! Karnevalen blev det inget av i fredags, jävla regn. Varit skitväder aslänge. Men idag var det faktiskt bara lite moln och annars sol! HELT OKEJ. Och idag har varit en påfrestande dag, var på Excalibur med Irene och hennes kusin Marielle. Typ som Busborgen eller något. Satt i cafeterian som hör till, och den var full med spanska småbarnsfamiljen. Ljudnivån var på rockkonsert nivå. Så jävla jobbigt. Det enda som är värre än vanliga spanjorer är de som är beväpnade med barnvagnar och småkids, just saying.

Men jag ska inte klaga, FÖR OM TYP 2H FÅR JAG TRÄFFA MIN FAMILJ! ♥ Sitter och lyssnar på supersvenska Ted Gärdestad och peppar järnet. Imorgon blir det Marocko med la familia och Marta också, hur peppad är jag? HUR PEPPAD? Wiie! Pratar med bästa vännen också, och jag saknar söönder hennnne. Men hon kommer till mig första helgen jag är hemma i April, och vi ska ut på krogen tillsammans för första gången och det ska bli så kul kul kul! Jag peppar framtiden lite, kommer bli så kul!

Så ber vi för att internet lever längre än igår, spanskt internet suger ... ÅH JAG ÄR SÅ TAGGAD ATT JAG INTE ENS ORKAR SKRIVA MYCKET! Dessutom är mitt tangentbord asdrygt och segt, så är jobbigt att skriva mycket... palla.

Men... ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Idag vaknade man till att det varit en jordbävning i Tokyo, och att en tsunamivarning för en våg på cirka 6m utsänts. Nu råkar det ju också vara så otrevligt att en av mina bästa vänner studerar där, så givetvis började man bygga upp mardrömsscenarion i tankarna. Men han lever, andas och allt hade gått bra - MEN FORTFARANDE. Inte kul, nu kommer jag gå runt och oroa mig över att en dum jordbävning eller en megavåg a lá The day after tomorrow kommer och gör honom illa. Jag hoppas det inte blir något sånt här mer, för då kommer jag använda mina superkrafter och dra tillbaka honom till Landet Lagom där sådant där inte händer.

Annars har dagen inte hunnit komma så långt, så det enda jag har gjort är att få Irene till skolan (trafiken var hysterisk, jag orkar inte?) och sedan ... hem och äta frukost. Frukost äger, är det bara jag som blir glad då jag vaknar och vet om att jag kommer få äta frukost? Är det knubbigt av mig? Må så vara! Idag regnar det, och blåser, och är grått och trist. Algeciras är så mycket vackrare så det är sol, så varför är det ingen sol?! Jag ber fortfarande för att det ska vara fint väder då min familj kommer. Vilket dem gör imorgon, LYCKA! ♥ Jag längtar tills jag står där på flygplatsen, och håller ögonen öppna för att sedan få syn på dem. En bit av Sverige, en bit av hem. Underbart.

Idag hoppas vi på att vädret blir bättre. Iallafall ikväll. Skulle uppskattas, eftersom det är karneval här i staden den här helgen och jag och Marta vill dricka vin med sprite, virra runt utklädda bland massa andra och bara skratta. Så om ni läser det här, håll tummarna och sänd lite tankar till detta regniga Algeciras. 

Idag känns bra, för imorgon kommer min bit av Sverige hit. Men idag saknar jag också min soulmate, för gud vad jag hade velat dela karneval upplevelsen med henne. Fina, fina bästa vän. 

Det är inte som jag kommer ihåg det. Ingenting gör ont. Inga skarpa kanter, inga plötsliga stup, ingen anledning att behöva försöka gråta bort det. Inga stora obehagliga frågetecken. Inga "men om jag hade...". Ingen rädsla, inget monster någonstans.

Det är luddigt, enkelt, glatt, fantastiskt, mjukt och som solsken för själen. Det är ingenting i flera timmar och det är helt okej och det enda jag vill göra. Det är tankar som krockar och är likadana, och det är samma tangenter nedtryckta massa gånger. Rosa. Gult. Det skär sig inte.

Det är bra, och det är bara att le. Det är inte som jag kommer ihåg det.

Kom nyss tillbaka till huset med MJ, efter att ha varit nere i hamnen med henne och Marta och bokat biljetter till Marocko! Ska faktiskt bli sjukt kul att åka dit, och trolololo det är första gången som jag är utanför Europa! NOW HOW AWESOME? Lite mindre awesome är att jag är typ sjuk. Inte jättesjuk, men irriterande. Typ hosta, problem med halsen, nyser, hängig. Det får dra åt skogen tills på lördag då min familj kommer och absolut till på söndag då vi ska till Marocko. PEPPEN.

Tanken var att jag kanske skulle dragit mig ner på Montaditos igår kväll (allt kostar 1euro), men eftersom min familj kommer så kändes det dumt att slösa pengar, + så var vädret crap. Som vanligt den här veckan. VART HAR MIN ÄLSKADE SOL TAGIT VÄGEN? Orkar't inte. Men lika bra, spenderade 6h i webcam med MunchieKim. Och man vet att det är försent då man börjar vifta med näsborrarna till varandra, just saying. Pratade med pappa imorse i telefon också, is väry najs. Liksom men oooojjjeee vad jag längtar tills att dem kommer! 2 dagar är ingenting.

Och det är bara 35 dagar tills jag åker hem på semester i april. ♥ Och jag är glad för så mycket nu, och det känns så himla fint att det är så. Jag är inte rädd mer. Allt är bra. Jag vinner, jag vinner!

Nu ska jag iväg för att hämta María, Catalina och Isa. De två sistnämnda ska äta här, men dem är två fina tjejer så. Irene är hos sin pappa, så ... jag är typ ledig tills 6 då jag ska hämta henne. Tills dess ska jag göra absolut ingenting, för vädret är skit och gaaaaaaaaaaah. Så. (Gief me my sun back... plzzzzzz)

Återigen en händelselös dag. Samma mönster jämt jämt. Kan inte direkt göra något heller, det regnar. Igen. Kom igen liksom, jag vill ha sol! Om jag ändå måste vara här, så vill jag ha sol. Alltid varit beroende av solen, jag mår automatiskt lite sämre ifall det är dåligt väder. Tror jag de flesta gör visserligen, men jag orkar inte med det just nu. Inte då Europa ligger mellan mig och de personer som får mig gladare. Så jag föredrar sol, så jag kan gå ner och träffa fina Marta varje förmiddag istället. Det får en att känna sig mindre fångad i samma mönster, även fast det ... kanske är samma ändå. Mindre ensamt mönster?

Men det är onsdag nu, och jag har varit här i 10 veckor. 10 veckor låter inte så mycket när man säger det, och det har inte varit så tufft som jag trodde från början. Jag trivs, trivs med familjen, staden, huset, allt. Så jag är glad över det, och över att jag åkte, över att kunna berätta i framtiden att jag faktiskt gjorde något under tiden som jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen, då man stod där på gaveln till det ordentliga vuxenlivet och undrade vadfan man höll på med.

Men gud vad jag saknar Västerås. Man ska inte kalla det hemlängtan, jag håller inte på att bryta ihop här eller något, men jag saknar det bara. Eller folket kanske. Skulle vara awesome om allihopa fick någon knäpp och flög ner hit. Och den här veckan har varit rätt kass och jobbig (jag vet, bara gått 2½ dag men dem har inte varit så jätteroliga!) Jag har tur som har en jättefin Munchie som alltid får mig att le. Tur tur tur har man. Så klart, soulmate och systrami är tur att de finns med.

Eh. Ah. På lördag kommer min familj, bara 3 dagar kvar. 3 DAGAR! JAAA! Och veckan med dem kommer gå fort, och sen är det 18onde mars. Då är det mindre än en månad kvar tills jag får semester 10 dagar i april. Jag längtar så galet mycket, kommer bli sååå skönt.

Och varför har jag glömt bort hur man sätter in youtubevideos här? Gah.