conejita

the people who shape me; alexandra hansen.

Jag och Allo, som hon kallas, träffades som 5 snart 6 år gamla. Ihopfösta av min mormor och hennes morfars syster som var vänner, vi hade inget annat val helt enkelt då de upptäckte att vi hamnade i samma lekis-grupp. I början tyckte jag inte om henne, men sedan var vi oskiljaktiga. Och då menar jag verkligen oskiljaktiga. Hon var den enda personen jag behövde i världen, ingen annan dög. Vi var med varandra jämt efter skolan, lekte med gosdjur (det var blodigt allvar) och ponnyhästar, eller gjorde mixtapes, eller lekte smurfar osv osv. Vår fantasi visste inga  gränser, och det var hon och jag mot världen. Åren gick, och vi stod vid varandras sidor jämt. Då någon var elak mot henne var det jag som knuffade upp personen mot väggen och gav igen, då jag grät så grät hon tillsammans med mig bara för att. Visst kunde vi ha rejäla bråk, men det var inte ofta, vi var för perfect match egentligen.

Men åren gick, och högstadiet kom. Vi hamnade givetvis i samma klass, men vi började utvecklas åt olika håll. I sjuan började Allo dra på sig rosa kläder och playboymärken (haha!) medan jag fortsatte vara totalt smaklös, hopplös och massa annat som slutar på 'lös'. Sedan drog jag åt punkhållet, det blev nitar, fula frisyrer, långa svarta kjolar, Ramoneströjor och svart kajal. Allo gick från fjortis till emo, jag stannade kvar på min punk/goth/absolutingenaning-stig. Och även om vi kanske inte umgicks lika mycket, höll vi ihop i skolan och var "två skumma typer". Men sedan kom gymnasiumet, hon började i Sala och jag gick kvar i Västerås. Vi sågs allt mer sällan, kunde gå månader mellan att vi sågs. Jag tror inte att vi direkt saknade varandra. Jag tror inte att vi behövde varandra lika desperat under den tiden som vi behövt varandra innan, för vi började växa upp. Hitta oss själva, stå på egna ben.

Men det som är bra, med att ha en såhär gammal och trogen vän, är att när man träffas igen är det som om tiden stått stilla. Allt känns bra, allt känns normalt, och som om de där månaderna mellan träffarna aldrig inträffat. Man skrattar fortfarande åt samma saker, man känner igen varenda ansiktsuttryck och det är bara att le och flyta. Inga behov av att behöva vara roligare, smartare och bättre än vad man är. Och det är det som är så fruktansvärt himla bra med Allo.

Det kommer alltid vara hon och jag, det vet jag. Det kommer alltid vara hon och jag mot världen, för att vi har alltid vågat utmana den. Alltid vågat gå emot strömmen. Det har varit en del stormar, men jag hoppas hon vet om att jag alltid var på hennes sida. Utan henne skulle jag inte vara den jag är idag, jag skulle inte våga vara lika utflippad, lika weird, lika orädd att yttra min åsikter. För det var okej under barndomen, för hon höll alltid med och backade upp mig. Vi var oförstörbara tillsammans. Vi kommer alltid vara det.

Från regnbyxor, overaller och snor under näsan, genom rutiga byxor med säkerhetsnålar, cheap monday jeans och JL-tröjor till skjortor, stickat, stora linnen och converse. Vi tar livet tillsammans.

Kan ju vara kul, tänkte jag. Att lite då och då skriva om personer som betytt, eller betyder. För människor kommer och går i ens liv, men de lämnar spår i en och ibland blir man aldrig densamma igen.

Så då gör jag det. Tänkte jag.