sunshine, lollipops and rainbows
Jag är frisk nu! Så jag är skitglad. Irene var snäll imorse dessutom, så då vart jag gladare. Pratade kort med Kim i telefonen också, så då vart det värsta supermorgonen. Sen gick jag och sov, eftersom skillade jag gick och la mig efter 5. Bra idé då man ska upp halv8 har jag hört. Sen sov jag till halv2, sen upp, duschade och bara var allmänt jäkla glad eftersom det var sol ute och allt känns toppen!
Om exakt 2 veckor ÄR jag i Västerås. Det är den officiella 2veckors dagen idag, bara att dansa och le.
Då jag åkte för att hämta María och Catalina från skolan, så ... svängde jag som vanligt vänster där man egentligen inte får svänga vänster. Men ingen bryr sig, för ingen orkar svänga höger, åka 100 meter extra för att vända i en rondell. Men nu jävlar var spanjorerna listiga, och hade satt dit poliser som såg om man svängde vänster där ... attans, säger ju jag.
Undrar hur mycket de fick in på böter den dagen?
Dock. Ingen böter för mig. Nu vill jag inte vara den som är den, men det var bara att le, fnissa lite, låtsas att man inte förstår alllls vad de pratar om, vadå inte får svänga vänster? och leka med håret för att slippa undan det. Vad vill feminister egentligen, sånt där är ju helt galet bra?
Så nu sitter jag här och äter min lunch, som av ren lathet är två småyoghurtar och vatten. Ja, jag är lat. Dessutom är skeden helt minimal. Jag försöker visa det på bilden där, men ... misstänker att det inte framgår. Men den ÄR liten, så jag hetsäter med min lilla sked för att jag är ... glupsk. Mm!
Har en soft jobbdag idag med. Varit helt ensam hela eftermiddagen, förutom Gumer då. Städerska. Tycker fortfarande det känns så awkward att ha en städerska, så jag gömmer mig alltid. Bra där, tjejen. Sen ska jag hämta lilltjejen Irene från dansen vid 6, och vara ensam med henne tills runt 8 då jag ska hämta stortjejen María. Som fyllde 13 igår btw, gav henne en väska, solglasögon och en sjal. Hon blev fett glad, jag äger?
Mamma MJ kommer inte hem förrens runt 9-10, så jag ska laga mat till dem också. Hörde jag att det blir flingor med mjölk?
Jag är så himla glad idag. ♥
Så glad att jag bara ska gå ut och gå lite i solskenet, röka mina förbannade chokladsmaksatta cigg (jag saknar Marlboro, boh!) och le. Jag ska dansa lite, och inte bry mig ifall någon ser. Jag ska le, le, le mot alla jag träffar och hoppas dem blir lite gladare om deras dag varit dålig.
Just embrace this feeling. Tack tack tack för den känslan!
you ate my dog
http://www.macbethfootwear.net/groezrock/
Kan alla vara jättegulliga och gå in och rösta på You Ate My Dog? Jag nästan lovade ju lite att de skulle komma 1a så då skulle det ju vara fint om de faktiskt gjorde det också!
Är sista röstningsdagen idag, och top 10 får spela på en stor festival i Tyskland, så ... IVÄG MED ER OCH RÖSTA! ♥
girl with one eye
Idag har spenderats i ett mörkt rum, och lite lätt lidande.
Hatar att vara sjuk, vad är grejen med det? Man känner sig så jävla dålig som aupair som inte pallar någonting, liksom hej bra hjälp. Men vad ska man göra liksom? Vaaad skaaa man gööööraa?
Så jag tänker spendera natten med Aquarius med apelsinsmak som mamma MJ gav mig, det är typ ... vatten med socker i. Ingen kolsyra. Den där är iallafall smaksatt. Så det går ner. Ska tydligen vara bra mot det här viruset.
Så jag sippar lite på mitt glas med smaksatt vatten med socker, hummar lite och väntar vidare. Hade planerat att bli frisk till imorgon, så att alla vet.
vi som alltid ska till att fånga en fjäril
om siffran mellan 1 och 3 så packar jag väskan. gör mig redo.
känner redan hur kroppen kommer göra ännu ondare av längtan.
det kommer vara så nära.
tiden kommer ta sin tid.
vi kallar oss vänner, det är svårt att vara när man längtar och känner
som vilka vänner som helst, vilka människor som helst
ungefär, du kan säga kär
pratade kort med en saknad lissabonbo.
som saknar hon med.
visst är det underligt att längta ifrån värmen hem till ett kallt ikea-land?
det gör ingenting.
det är en underlig plats, där vi satts
på så olika prov med varandra, två världar ska krocka varje gång vi ses
i hjärnan byter jag "ff" mot "ss".
magen rullar runt, och febern sticker nålar i ryggraden.
men det är svårt att inte le mot skärmen ändå.
sätter en fotnot under ordet björntjänst.
det finns en sång och en dröm om en lycka så öm
för oss som alltid ska till att fånga en fjäril
förstår vi?
gör vi?
vad gör vi?
det är okej att prata i gåtor.
jag är som en fönsterruta ändå.
en fjäril längtar alltid ut igen?
that it might be lost
The way to love anything is to realize that it might be lost.
- G.K Chesterton
ett hundliv
POJKAR, POJKAR, POJKAR.
här kommer ett hundår till.
(Och jag vill ta dig dit där hundarna kan springa runt. Hundar som oss.)
HÄR KOMMER LYCKAN, FÖR HUNDAR SOM OSS.
jag kan inte tro att jag fortfarande lever.
en hund som jag.
sad little moon
Söndagen var fin.
Jag.
Marta.
Soliga Algeciras.
En stor balkong.
Underbar utsikt.
Vin med lite karamell-likör, blandatmed sprite och toppat med fanta citron.
Cigaretter med chokladsmak.
Härlig musik.
Massa, massa prat.
+ lite dans på det.
Måndagen var som vanlig.
Men lite bättre ändå, med flera timmars umgänges med Irene i solen.
Ska vi le? Jadå!
another sunny day
Har huset fullt av spanjorer. Vi firar Marías 13årsdag, och hela släkten är här. Barn överallt, ännu mer vuxna överallt. Mat i massor, det vankas paella idag. Så jag ler, för paellan som Carlos gör är bland det godaste som jag upplevt. Jag tar en liten paus från att förstå spanska och springa runt och hjälpa, för att skriva det här väldigt värda inlägget.
Solen skiner igen, alla är glada och trevliga, och jag känner att det här är helt okej. Jag lever i mina haremsbyxor, och det är okej, för de är det skönaste plagget jag upplevt i hela mitt liv.
Tror jag ska gå ner igen, beväpnad med ett spanskt-svenskt lexikon, och vara social. Iallafall försöka, en liten förvirrad svensk blondin bland ett hav med högljudda spanjorer. Is pretty fun. De tycker det är jättekul att jag inte förstår spanska, och jag har inte riktigt förstått varför än. Funny people!
Now, smile!
the universal soldier
He's five foot two and he's six feet four
He fights with missiles and with spears
He's all of thirty-one and he's only seventeen
Been a soldier for a thousand years
He's a Catholic, a Hindu, an Atheist, a Jain
A Buddhist and a Baptist and a Jew
And he knows he shouldn't kill and he knows he always will
Kill you for me my friend and me for you
And he's fighting for Canada
He's fighting for France, he's fighting for the U.S.A.
And he's fighting for the Russians
And he's fighting for Japan
And he thinks we'll put an end to war this way
And he's fighting for Democracy, he's fighting for the Reds
He says "It's for the peace of all"
He's the one who must decide, who's to live and who's to die
And he never sees the writing on the wall
But without him
How would Hitler have condemned him at Labau?
Without him Caesar would have stood alone
He's the one who gives his body as a weapon of the war
And without him all this killing can't go on
He's the Universal Soldier and he really is to blame
His orders come from far away no more
They come from here and there and you and me
And brothers can't you see
This is not the way we put the end to war
The Universal Soldier - The Highwaymen
worth fighting for
Do you want me to tell you something really subversive?
Love is everything it's cracked up to be. That's why people are so cynical about it. It really is worth fighting for, being brave for, risking everything for.
And the trouble is, if you don't risk everything, you risk even more.
- Erica Jong
to figure out how high the world can reach
Det är en fredagskväll. I vanliga fall hade jag varit på förfest nu, förmodligen fått i mig lite lagom för mycket sprit och ett halvt ciggpaket. Jag skulle ha en kväll av alkoholdimmor, neonljus, grimaserande miner pga tequila, dansmoves som ingen vill pröva på nyktert och en jävla massa kul. Well, i vanliga fall.
Min fredagskväll har bestått av att leka frisör med Irene, och under ett ögonblick då jag kollat bort så hade hon tydligen tagit sig friheten att klippa i sitt egna hår lite. Fint. Eller inte. Jag har också bakat massa för Marías födelsedagskalas med sina kompisar som hon ska ha imorgon. Dessutom torkat Irene då hon bajsat. Och annat kul som vi aupairer har för oss. Helt klart en downside med att vara aupair.
Jag håller tummarna för imorgon istället. För att Marta är frisk, och vi kan gå ut och dansa. Jag ska supa mig (ursäkta mig alla nunnor, nykterister, tråkmånsar och annat folk som eventuellt tar illa upp av sånt här) så jävla fucking full att jag knappt kan gå rakt. Det är min plan. Visst gillar vi den? JA FÖRFAN.
Jag har iallafall varit ute och gått idag, kanske inte en powerwalk men fortfarande. Dock var tanken att jag skulle ut och springa idag med, nu på kvällen ... men MJ kom hem mitt i baket, och så var jag tvungen att göra mer, och blablablabla. Hon är fortfarande kvar hemma, och jag har ju fått ännu mer att göra nu så... Bara döda mig direkt. Då jag är klar med det ska jag hinka riktigt jävla kallt vatten, se på Sex and the city, låtsas att det inte är en fredagskväll och sedan sova riktigt jävla tidigt. För att vara jag.
Och jag saknar solen, vadfan är det molnigt hela tiden för? HALLÅ, SPANIEN? SHAPE UP ON TZE WEATHER PLEASE!
touch, taste, feel
Godmorgon!
Idag, eftersom det officiellt är fredag då man vaknat, så är det verkligen under 3 veckor kvar. Kanske framgått att jag verkligen längtar hem just nu, och det gör jag! Men med ett leende istället för tårar, så det går ingen nöd på mig. Jag hoppas dessutom att Marta är frisk imorgon, så att vi kan gå ut och festa innan hon drar till Polen nästa vecka för att stanna tio dagar. Och precis då hon kommer hem igen, så åker jag på kvällen dagen efter så... haha, vi hinner inte ses så mycket, och nu har det gått galen långt tid sedan vi sågs. Mina föräldrar var ju här förra veckan, och den här veckan har hon varit sjuk så. Så jag hoppas, håller fingrarna krossade!
Nu när jag fått i mig min frukost (havregrynsgröt, can i get a hallelujah?!) så ska jag lägga mig och sova någon timme mer. Det är ändå grått, småregnigt och trist som fan ute. Sen måste jag ut och springa eller powerwalka, annars bryter jag väl ihop.
ALLTSÅ BARA 2VECKOR OCH 6DAGAR TILLS JAG FÅR SE ALLA IGEN!
Även Susan kanske, som åker till Barcelona nu på söndag för att plugga spanska i 3 månader. Hon kanske kommer hem då, och det känner ju jag skulle vara trevligt! Annars ska jag hursomehelst åka till Barcelona i maj annars, eller så kommer hon hit. Så.. sehr guth! Alltså jag bara ler och glider fram, hörrni!
Idag lyssnar vi på The Dear Hunter - The inquiry of Ms. Terri.
No seriously, det gör vi. Lyssna nu.
always miracles
Where there is great love there are always miracles.
- Willa Cather.
... ... so worth waiting for
det är under 3 veckor kvar. jag väntar och väntar och väntar.
2 veckor och 6 dagar. det är värt det, värt det, värt det.
varje sekund blir en sekund mindre.
jag dansar längst spruckna spaniengator av betongblock och ler.
do we ever see ourselves clearly?
Jag har massa vänner som tvivlar på sitt utséende. Som klagar över de mest udda sakerna, där jag inte alls kan se felen de pekar ut. Det hjälper inte hur många gånger man än säger att de är fina, underbara, söta, fantastiska osv osv för de ser det inte själva. Och egentligen kan jag inte säga någonting, för jag är precis likadan. Jag kan ibland stå och se på mig själv i spegeln, och undra hur i helvete någon skulle kunna se någonting speciellt. Hur någon kan se något annat än just det jag ser stirra tillbaka på mig. Folk kan säga vad dem vill, men jag förstår inte vad dem menar.
Kommer vi någonsin att förstå vad andra menar? Vad andra avundas hos oss?
Ibland kan jag känna mig rätt söt, eller fin, eller något. Stå och betrakta spegelbilden och tänka "hey, that's allright!". Men helt ärligt är det mer ett ryck på axlarna då jag ser på mig själv i spegeln, samma människa som alltid står ju där och ser trist, alldaglig och grå ut. Ibland finns det dagar då jag hittar ett enda rätt med mig själv, då jag undviker speglar och känner mig som en strandad val med illasittande peruk. Men precis som jag säger till mina vänner hur fina de är i mina ögon, så säger de samma sak till mig. Tror jag dem? Nej.
Men kan man egentligen överhuvudtaget se sig själv klart? Går det att förstå vad någon verkligen menar då dem säger att de tycker man är fin, söt, snygg etc? Det sägs ju att "beauty is in the eye of the beholder" och att någon blir vacker för att man älskar dem... så har man rätt att säga att någon har helt fel då de ger en någon komplimang?
Alla ser någon olika. Man har inte samma POV som någon annan. Man är alltid sin största kritiker. Jag vet att jag är det. Inte så att jag tycker att jag är helt jävla grotesk och borde låsas in på ett ugly home, men hur skulle någon kunna se något i mig då det finns folk som är så mycket finare? Kan man låta någon älska en och ge en komlimanger då man inte kan hålla med, eller blir det bara fel? Finns det ett sätt man kan göra så att man får låna en annan persons spegel och se sig själv, bara för ett litet tag?
Eller krävs det bara tid, handlingar och timmar framför spegeln där men tyst berömmer sig själv för att börja få ett litet hum om det? Eller behöver man bara höra det tillräckligt ofta, tills man långsamt börjar tro på det?
Gud, jag undrar om man ens fattar vad jag pratar om här. Jag är förvirrad, jag blir det ofta.
Enklast kanske bara är att acceptera. Såhär ser jag ut, h*n tycker uppenbarligen om det så varför ifrågasätta det? Fine, den där tjejen har mycket finare kropp, större läppar blablabla men hon saknar väl något jag har. Tydligen. Och vänner älskar en no matter what.
Så kanske kan man aldrig se sig själv clearly, så som man ser ut genom andras ögon... men behöver man det? Räcker det inte med att någon annan tycker det, även om man kanske inte alltid kan förstå det?
Jävla skit, jag går i cirklar.
det dom aldrig nämner
Joråå såatte! Idag har ... inte varit speciellt händelserikt. Som vanligt. Men den har varit okej ändå. Irene var trevlig imorse, allt gick bra, jag somnade om vd 9 och råkade vaknade kvart över 12. Bra. Heja mig. Iväg till affärn, hem igen, göra maten, wahwahwahwah hämta kids, wahwah. Typ ja. Sen städade jag och María (äldsta flickan, fyller 13 nu i slutet av mars) ute i ett lekrum dem har på gården typ. Äckliga jävla rum. Som nu är asfint! Tadaá!
Förövrigt, vad fasiken köper man till 13åriga flickor? Vad höll jag på med då jag var 13? Förutom basket? Eh. Jeflans.
Aja, vissa av oss har begär här i livet så att jag ska snart vandra iväg till en kiosk för att stilla det begäret. Annars blir jag väl en pitbull eller något om några timmar, och det uppskattas nog inte. Och ja, jag har halsduk och typ vantar på mig nere i södraste Sverige. Det blåser och är molnigt, och jag har varit för bortskämd med vädret här så NU tycker jag det är kallt. Slutsats: Jag kommer dö i april då jag besöker Sverige igen.
Men idag är det 3 veckor och 1 dag kvar tills jag anländer runt 11:10 på Västerås flygplats. Jag ska fokusera på alla hej istället för det stora hejdå'et som komme efter 10 dagar. Eller, förlåt mig, det stora "vi ses snart"'et.
I de där 10 dagarna ska jag bara skratta, dansa och leva. Bekymrena och ansvaret kan vänta.
Men nu ska jag vandra. Keep smilin'!
the girl of the hour
Men godmorgon världen. Egentligen har jag varit vaken sen halv8, såatte. Irene var snäll och trevlig idag, och hon var det mesta tiden igår med. Så jag bara la la la'ar och glider fram. Tar en dag i tagen, andas, och fokuserar på stunden just nu. Annars tror jag att mitt alldeles för längtande hjärta kommer försöka kväva mig inifrån. Gårdagen spenderade jag med att babbla med världens bästa vän i timmar, och jag ser så galet mycket fram emot 15nde april då vi äntligen träffas igen. Då vi ska gå ut på krogen och slå klackarna (conversen...) i taket tillsammans för första gången! Vi har sett fram emot det helt galet länge, men då hon väl fyllde 18 hade jag redan dragit iväg till Spanien och Ljuskusten. Men nu... nu snart! Snart bara 3 veckor! Jag längtar, åh vad jag längtar!
Idag står ingenting speciellt på schemat egentligen. Jag ska snart ut och gå, något jag nästan måste göra varje dag. Min hjärna svämmar alltid över av tankar, har ni känt så ibland? Att ni har så mycket tankar att allt bara blir ett virrvarr oftast, och ni behöver lite egen tid + massa frisk luft för att få någon sorts rätsida på det? Jag måste iallafall. Sortera dem lite, lägga rätt tankar på rätt ställe. Som ett pussel.
Just nu gör jag det mest för att om jag inte får ordning på tankarna, får in rätt tankesätt... så värker hela kroppen, det bultar, och längtar och behöver. Sånt här gör en lite galen, och jag har börjat förstå alla sånger, böcker, dikter och filmer.
Men det är rätt okej ändå. Snart bara 3 veckor kvar, och jag tar varje stund som den är.
a girl and the clothes she wears.. eh.
Dag 10. Vad du hade på dig idag.
Okej, eh... jag är ju lagom efter. Den 19onde var i lördags, och det är då jag borde ha skrivit den här. Men i lördags var dagen efter fredagen och utgången, och jag spenderade den i mjukisbyxor, ett linne och en Liverpool-hoodie. Sexy, yes?
Okej, eh... jag är ju lagom efter. Den 19onde var i lördags, och det är då jag borde ha skrivit den här. Men i lördags var dagen efter fredagen och utgången, och jag spenderade den i mjukisbyxor, ett linne och en Liverpool-hoodie. Sexy, yes?
answer another heart
The person who tries to live alone will not succeed as a human being. His heart withers if it does not answer another heart. His mind shrinks away if he hears only the echoes of his own thoughts and finds no other inspiration.
- Pearl S. Buck
belief.
Dag 09. Din tro.
Alla tror på något. Jag vet inte om någon till 100% kan säga att de är totala ateister, som endast tror på människan och vad vi själva kan åstakomma. Religion är den största kraften här i världen, men jag måste ändå säga att jag inte är ett fan. Jag ser inget fel i att tro på något då allt annat hopp verkar borta, man behöver något att hang on to då. En större kraft, något som är ouppnåeligt för människans förstörande händer. Något, eller någon, som kan ordna ett mirakel. Jag vet själv att jag många gånger har slutit ögonen, och bett till Gud. Inte en proper bön, jag avslutade inte med 'amen' eller liknande. Men jag har slutit ögonen, tryckt mina knutna händer mot bröstkorgen och "Snälla, snälla Gud... gör så det slutar göra ont/gör så att hon är oskadd/gör så att han kommer tillbaka" osv osv. Från det protestantiska land jag är uppväxt i, har vanan att vända sig till Gud i lägen som annars verkar hopplösa hängt kvar in i våra dagar - men jag ska ärligt säga att jag inte vet om jag tror på Gud.
Jag tror på en högre kraft. Den är svår att beskriva med ord. Men man kan känna av den, jämt, om man bara öppnar ögonen. Stanna upp ett tag, andas, försök att tänka bort vardagsstressen. Koncentrera på vinden, bry dig inte om att den gör så att ditt hår far fram i ansiktet. Känn den. Fokusera på vilken kraft ett friskt andetag ger dig. Stryk med fingertopparna mot ett träd, med ögonen slutna, och bara finns. Bli ett lugn tillsammans med naturen. Så tror jag att alla känner, att det finns något där. En större kraft, ett världsallt, att hela världen är ett stort hjärta, ett liv. Människan nuförtiden är som en tumör som sprider sig över det där hjärtat, försöker tvinga det att slå i en annan kraft. En hjärtattack, waiting to happen. Jag undrar ibland om världen numera är en tickande bomb istället för ett slående hjärta.
Jag tror på att allt lever, allt är ett värde, allt kom hit av en anledning. Även vi. Vi har bara börjat tro att för att vi kan bygga byggnader rakt upp i himlen, ringa varandra över kontinenter, radera hela städer med en enda bomb och döda allt annat levande så enkelt, att vi är starkare än Världsalltet. Vi måste hitta vår väg tillbaka, börja uppskatta naturen igen, känna vinden igen och lära oss att uppskatta och älska allt igen.
Gud, Allah, Vishnu, vad än ni vill kalla det, är bara ett försök att personifiera den där stora kraften. Put a label on it. Göra det enklare att be till, att tro på. Lite enklare att förstå.
Jag tror att jag inte ens själv riktigt förstår, men jag försöker. Jag hoppas att mina ögon är tillräckligt öppna, och mina händer tillräckligt utsträckta. Jag tror på naturen, kärleken, livet. Jag tror på något stort, som finns överallt omkring oss. Något vi kommer kunna förstå om vi bara omfamnar det, välkomnar det in. Men som vi aldrig kommer kunna döpa, förklara eller förmänskliga. Bara känna.
delar av sitt hjärta
Genom livet så förlorar man delar av sitt hjärta. Man lämnar dem på sin väg. En liten bit till vännen man förlorade, en liten bit till den vackra gläntan man älskade så mycket och en liten bit till den som bara dög en natt. De delarna får man också tillbaka då en ny vän kommer in, då man hittar en annan glänta eller upptäcker att en ny ligger bredvid en då man vaknar. Man bryter ner, och lagar upp sitt hjärta flera gånger under livets gång.
Men jag längtar tills jag kan ge bort en bit som är oersättlig.
another sunny place... i'm lucky, i know...
Det här med hemlängtan är en underlig sak. Speciellt just nu. Jag har flygit iväg till Spanien, till en okänd familj, till en stad där nästan ingen pratar engelska (eller svenska för den delen, men det är nog förståeligt) och där jag inte kände någon. För mig är det inte speciellt konstigt att jag längtar hem. Det underliga nu, är att det är det för alla andra.
Nu förstå mig inte fel, för det är det folk brukar göra. Jag ligger inte hemma och gråter ögonen ur mig varje natt, jag går inte runt och hatar allting hela tiden och känner mig totalt missanpassad och olycklig. Jag trivs här, jag tycker om värmen, solen, palmerna, jag tycker om de jag träffat här, jag tycker om familjen. Jag tycker om att kunna ta den här tiden för att hitta mig själv, för att bli en bättre människa, jag tycker om att pröva på något nytt. Jag tycker om att ta min mp3, gå ut bland palmerna, solstrålarna och apelsinträden och bara gå och låta tankarna vandra fritt.
Men det här är inte hem. Det här kommer aldrig bli hem. För mig är det självklart att jag längtar hem, ibland mer och ibland mindre. Såfort jag nämner det dock, så får man svaret "Men du är ju i Spanien!" ... men JAHA, det har jag missat. Men dåså, då slutar jag bry mig om min familj, alla mina vänner, och staden där jag växte upp. För jag är ju i Spanien! ... Kom igen nu. Jag vet vart jag är, jag vet att jag är lycklig som får chansen (även fast jag skapade chansen själv, och alla kan göra det med) men det är inte poängen. Poängen är att jag kanske inte saknar allt med Sverige, med Västerås, men jag saknar allt sånt som var självklart för mig då.
Folk verkar tro att ens liv blir komplett och lyckligt bara för att man byter till ett varmare land. Men snälla, folk får hemlängtan av 1-2 veckor utomlands. Då börjar de sakna sin vardag, och sina vänner. Men bara för att jag 'flyttat' hit, så är det inte okej för mig - för jag är ju trots allt i Spanien. Nu låter det som om jag klagar, och kanske gör jag det lite. Men jag tänker inte ge upp och åka hem imorgon, däremot tänker jag fortsätta längta hem. Längta efter allt jag har där hemma som gör att det fortfarande är det jag refererar till "hem".
Privat tycker jag det skulle vara ännu dummare om jag inte saknade Västerås och alla, hur tragiskt skulle inte det vara? Det skulle betyda att ingenting jag hade där betydde något överhuvudtaget, att jag bara struntade i det. Men jag gör inte det. Så jag längtar hem. Och vare sig jag är i soliga Spanien eller inte, så blir jag ledsen ibland och vill hem.
Just nu är en sån dag, så jag lyssnar på Home - Michael Buble och tillåter mig att vara ledsen, och längta efter efter ett Västerås i tidig vår, utekvällar på Pluto, random bilturer till mer random ställen, ljudet av pappa som kommer hem på eftermiddagen, mitt svartvita odjur som klöser på dörren, nattliga turer till McDonalds eller Statoil och planlöst vandrande runt i ett city utan speciellt mycket att göra.
Så låt mig.
För jag kommer torka tårarna, resa på mig, och fortsätta med det liv som jag har här just nu.
blue days, black nights
Idag har spenderat med powerwalk i solen, och sedan mest att hålla sig undan från aupairbarn och deras kusiner. Varit en chill dag, då jag mest njutit av att inte behöva snegla på klockan hela tiden och hålla tider, tider, tider. Dagens samhälle är så himla fokuserat på tider, jag föredrar att mer göra vad jag vill när jag känner för det. Har också fått ner säsong 4 av Sex and the city (is your vagina depressed!?) så har sett 3 avsnitt av det, pratat med världens finaste Munchie, och mer mer mer chillande.
Men nu ska jag dra mitt osminkade fabolous ass ut på en liten promenad i kvällssolen och försöka hitta en affär som är öppen. Jag har cravings efter apelsiner, just obey! Men att hitta affären kan väl bli lite tricky, då spanjorer har en tendens att ha allt stängt på söndagar... damnnnn. Och imorgon är det måndag. I DO NOT LAUGH OUT OF JOY. Nejmen... måste bli imorgon. För då blir det närmare den 14onde. Så är det! Jag är redo att möta 4 måndagar till, trololo! Bring it!
Och ja, jag behöver hitta en annan pose än peace-tecknet. Men jag känner mig sådär lagom fjantig anyway på bilder, så vafan. Kan lika gärna köra på säkra kort.
Stay happy, kids! Let the sun shine in!
the sun is in the sky
Vaknade av att Irene kom in, och sa de berömda ordet "television!". Så det var bara att kravla sig ur sängen, och dra igång tv'n åt henne. Tänkte sen gå och sova igen, men är väl pointless då man redan är vaken. Så det var på med träningskläderna istället, och ut för en joggingtur. Joggade dock inte speciellt länge, var så freaking jävla varmt att jag powerwalkade istället. MEN FORTFARANDE, jag rörde my fat ass.
Eh okej, nu ska jag äta mat nångång men ... MJ och dem är i köket och rör om, av någon anledning tycker jag inte om att gå ner och börja plocka mat då. Så ska vänta lite tills köket är fritt fram, och då blir det en sallad av något slag! Är planen iallafall. Sen har jag säsong 4 av Sex and the City som väntar på mig, jag vet att jag är fett sen med att följa den typ, MEN AAHMAHGAAADH så bra den är!
Stilig bild på mig och syrran där över förövrigt, från min kusin Viktors student -08. Fan typ 3 år sen. Oj oj, gammal jag känner mig. Vartfan tar tiden vägen?
Fortfarande 25 dagar kvar. 25, 25 days ... it's too much... it's too much.
25, 25 days... it's too much, it's too much
25 dagar kvar tills jag åker på besök till Sverige i 10 dagar. Jag lyssnar på 25 days med Hello Saferide och längtar.
himlen var så oskyldigt blå
Dag 08. Ett ögonblick.
Jag måste ha varit runt 5-6 år gammal, och jag var med min dåvarande bästa vän som hette Susanna som bodde på andra sidan gatan, 1 hus bort in på en tvärväg ifrån min. Det spöregnade den dagen, och på den tiden så fanns det inte saker som datorer och liknande - så regn betydde att det inte gick att vara utomhus = det fanns inget att göra. Så vi bestämde oss för att gå ut i regnet iallafall, var trots allt sommar.
Så vi drog på oss två stora tshirts som var lappade (då det var kopior av Pippi's tröja), tog varsitt skärp i midjan där vi fäste en matkniv, band ett band run våra huvuden och satte dit påskfjädrar. Sen gick vi ut, barfota. Vi låtsades att vi var indian tvillingsystrar, på flykt ifrån någonting, och vi var fria och starka. Egentligen gjorde vi ingenting, vi gick bara runt vårt område - hand i hand. Fantasin gjorde resten.
Jag valde det här ögonblicket, för att då jag tänker tillbaka kommer jag ihåg hur lycklig jag var just då. Jag visste inte vad riktig sorg var, det värsta som kunde hända mig var att jag råkade dra sönder min Barbiedockas ben. Jag visste inte hur ond den här världen kunde vara, hur smutsig och ful sida den har.
Det enda jag visste i det ögonblicket var att regnvattnet var varmt runt fötterna, Susanna höll hårt i mitt hand, och det var inte tråkigt att bara gå runt, runt i flera timmar.
Allt var helt, rent och oskyldigt. Jag var så liten och så lycklig, bara över att gå barfota i regnet med min bästa vän och fantisera mig bort. Det var ett väldigt fint ögonblick.
was it worth all that war, just to win?
Idag har inte varit så händelserikt direkt. Vaknade runt 2-3 någongång, eller ... ja, hade vaknat till flera gånger. Dels för att familjen låtit, och dels för att en gång fick jag ett riktig cp-sendrag i smalbenet! Riktigt jävla onice, måste jag säga. Sen då jag väl kom upp hade familjen dragit till morföräldrarna, så jag chillade järnet! Eller ja, jag solade någon timme eftersom det var helt mördande varmt och sen gjorde jag all tvätt. Tog nästan 2h fan. So is all good! Imorgon är min helt lediga dag, så jag ska ... eh... chilla lite mer?
Ligger efter lite på 30dagars listan så ska väl göra dem nu alltså... vajjert, en kaviartaxi.
Idag lyssnar vi på Overture - Patrick Wolf.
if you have love
If you have love, you don't need to have anything else, and if you don't have it, it doesn't matter much what else you have.
- J.M Barrie
thank god for you, the wind beneath my wings
Dag 07. Din bästa vän.
Jag är världens mest lyckligt lottade människa. För jag har hittat en person som kan läsa mig som en öppen bok, som vet vad varje liten tonart i min röst betyder, vad minsta lilla 'fel' smiley på msn betyder och bara behöver möta min blick en kort sekund för att förstå exakt vad jag menar. En person som alltid kan få mig att skratta mitt i gråten, backar upp mig i allt och som inte tycker att en enda av mina drömmar är slöseri med tid. Jag har hittat min soulmate, min allra bästa vän - Elin.
Vi träffades för första gången då jag gick i ... 8a-9an kanske. Kan inte säga att det var "kärlek vid första ögonkastet", då jag tyckte hon var lite för fjortis medan hon tyckte jag var läskig. Men sedan började vi prata, och lite mindre än ett år senare tyckte jag att hon skulle komma ner från Sundsvall för att besöka mig. Trevligt nog ville hon det inte alls först, försökte komma undan det osv - men jag var tydligen en pushy jävel och hon kom ner till sommarvackra Västerås en vecka. Var på den veckan som vi verkligen klickade. Det var en vecka av solsken, Bäckbybesök, cykelturer till Statoil mitt i natten, och skratt skratt skratt! Sedan den veckan, har det varit hon och jag.
Hon är min Sam, don't go where I can't follow.
Hon är min Katherine, I will always be your soldier.
Hon är min Molle, vi kommer alltid vara bästisar, förevigt.
Hon är min Marissa, hang out with my best friend, and go tanning with her, and go shopping, and braid her hair...
Hon är min Emil, du och jag.
Hon är min Gilbert, jag är aldrig normal, bara när jag går med dig.
Men viktigast av allt:
Hon är min Elin, den absolut vackraste människan jag vet. Inifrån och ut.
Det finns ingen människa jag behöver lika mycket som henne, hon är det viktigaste jag har. Det är hon och jag som kan spendera en halvtimme i telefonen med att bara skratta åt varandras skratt, det är hon och jag som alltd tänker samma saker och säger orden i munnen på varandra, det är hon och jag som kan prata med blickar. Hon är min bästa vän, min själsfränd, och jag skulle inte vilja leva utan henne - för vem skulle kunna förstå mig som hon? Jag vill gå genom livet med henne, bo granne med henne, ha henne här hela tiden. Vara där hon är. Trots att jag vet att hon alltid kommer vara där, alltid hålla mig om ryggen, alltid hjälpa mig upp, alltid samla ihop mina drömmar, alltid hålla koll på mig, alltid bry sig, även om vi inte är på samma plats... så känns det aldrig lika bra som när hon och jag kan ligga i samma säng och fnittra åt allt och inget.
Jag tror inte att några ord kan förklara hur mycket jag älskar henne, men Håkans låt till sin bästa vän Daniel Gilbert lyckas ganska bra. Så jag avslutar med några rader från Gårdakvarnar och Skit.
Livet förändras vart jag än går
och det kommer kanske inte alltid vara vi två...
Bara så länge det finns stjärnor över oss
och bara sålänge våra hjärtan klarar av att slå.
Så många broar jag bränt,
ingen tog mig riktigt över, nej
men jag går inte isär när jag går med dig.
Elin, du kommer alltid vara min bästa vän.
loca loca loca
Sliten tjej rapporterar att hon vaknat och överlevt. Vart en kväll med massa nytt folk, en timmes lång konversation med en skäggig dansk, en viollikör blanda med pepsi och Cruzcampo öl, piggyback riding med Serwin, underbara gramatiska fel på spanska meningar och påhittad tyska, och dans dans dans.
Dä va najz dä! Behövligt som fan. Mår bättre nu. TJING!
ghost dance
Jag har insett att min senaste kyss… förmodligen var från en med samma kön.
Jag lyssnar på… tystnaden.
Du mår bäst när du… känner att jag är exakt där jag vill vara.
Stockholms bästa stadsdel är… eh. örby? heehehe
Jag pratar… spanska eller engelska då jag blir riktigt full.
Jag älskar/tycker om… väldigt mycket.
Min bästa vän(ner) är… hur underbara som helst.
Min första riktiga kyss… var ingenting att hurra för.
Jag avskyr när folk frågar… varför jag är vegeterian.
Kärlek är… allt.
Någonstans, tänker någon… "Idag ska jag förändra världen"
Jag kommer alltid att vara… mig själv.
Jag är hemligt förälskad i… Spirit.
Sist jag grät var… fömiddags.
Min mobiltelefon är… en riktig trooper!
När jag vaknar på morgonen… ser jag ut som monstret från svarta lagunen.
Innan jag går och lägger mig… gör jag allt som går för att inte gå och sova.
Just nu tänker jag på… att spanjorer är irri som dubbar allt på tv.
Bebisar är… söta.
Homosexuella är… precis som alla andra.
Blondinbella är… blond?
Ikväll ska jag… gör absolut ingenting.
I morgon kommer jag… jobba.
Jag vill verkligen… att det ska vara 13onde april.
om du vill ha mig...
those strawberry fields
Det är onsdag, och imorgon åker min familj hem. Inte okej, inte kul, och jag ser inte fram emot det. Har redan hunnit vänja mig vid att dem är här. Men... MEN! Det är bara 29 dagar kvar tills jag får åka hem 10 dagar i april, och jag ser fram emot det helt galet mycket. Det kommer bli så himla fint att träffa massa fina vänner igen! Så det är bara att cheer up. Och ju fler dagar som går, ju närmare kommer man sommaren, och ÅH vad jag vill ha hit den svenska sommaren. Att bara vara hemma under sommaren, åka på festivaler, grilla, och träffa lovely persons. Kommer bli fint.
Men idag så ska vi faktiskt vara i Algeciras centrum för första gången. Komiskt nog har vi inte hunnit med det än, så... ska bli kul att få visa dem min stad! Sen ikväll ska vi till Montaditos (ett ställe där allt kostar 1euro, och montaditos är en sorts spansk smörgås som är väldigt... typisk spansk. Asgott är det.) och sen efter det kanske jag och syrran lullar ut lite för att dricka lite mer alkohol. Inte så länge dock, Algeciras är dött under 'vintern' på veckodagarna. Idag hoppas jag att jag och syrran hittar hennapennor, så att vi kan få användning av vår hennafärg.
Så egentligen har jag inte tid för att skriva mer, så jag tänker inte göra det heller. Dessutom är det fint väder idag, SCORE!
only one captain fantastic
unselfishly choosing
Love is unselfishly choosing for another's highest good.
- CS Lewis.
a day
Dag 06. Din dag.
Är efter som vanligt, så blir väl om dagen igår. Irene hade en dålig dag, så morgonen var rätt påfrestande då jag visste att jag hade bråttom. Men fick iväg henne och Isa till skolan, sen fort hem och böt om. Drog för att hämta familjen, och sedan bar det iväg till Tarifa! Stannade på plazan för att äta lite brunch, och vänta på att vädret skulle bli finare. Sen gick vi runt lite i Tarifas äldre delar, kollade på en kyrka osv osv. Sen gick vi ut på den blåsiga piren, för att komma till Europas sydligaste kust, och efter det åkte vi till en fin restaurang vid en av Tarifas vackra stränder. Sen hem, jag tog Irene till dansen, sov siesta och sedan iväg för att köpa Catalina och Isa till musiken. Hem, chillade, sen hämta tjejerna igen. Sen kom min familj hit till huset, åt paella, träffade min aupair familj lite bättre och så vidare! Riktigt trevligt!
JEPP, så är det. Var sol också, tror min mamma lyckades bränna sig lite på bröstkorgen men ... hon verkade bara glad över det så!
Är efter som vanligt, så blir väl om dagen igår. Irene hade en dålig dag, så morgonen var rätt påfrestande då jag visste att jag hade bråttom. Men fick iväg henne och Isa till skolan, sen fort hem och böt om. Drog för att hämta familjen, och sedan bar det iväg till Tarifa! Stannade på plazan för att äta lite brunch, och vänta på att vädret skulle bli finare. Sen gick vi runt lite i Tarifas äldre delar, kollade på en kyrka osv osv. Sen gick vi ut på den blåsiga piren, för att komma till Europas sydligaste kust, och efter det åkte vi till en fin restaurang vid en av Tarifas vackra stränder. Sen hem, jag tog Irene till dansen, sov siesta och sedan iväg för att köpa Catalina och Isa till musiken. Hem, chillade, sen hämta tjejerna igen. Sen kom min familj hit till huset, åt paella, träffade min aupair familj lite bättre och så vidare! Riktigt trevligt!
JEPP, så är det. Var sol också, tror min mamma lyckades bränna sig lite på bröstkorgen men ... hon verkade bara glad över det så!
love is everything it's cracked up to be
Dag 05. Din syn på kärlek.
Nuförtiden finns det folk som säger att kärlek inte finns, att det bara är en illusion och att de blivit svikna så många gånger att de tappat tron. Visst, jag kan kanske förstå varför de säger sånt, men hur kan dem? Kärlek är allt. Utan kärlek, skulle den här världen varit förlorad för länge sedan. Det finns ingen kraft som är så stark som kärleken, ingenting som kan få folk att göra så extrema saker som den. Åandrasidan kan ingenting få någon att lida så mycket som kärlek heller, kärlek kan få en att vilja skrika av lycka eller sorg, gråta, hoppa från en byggnad för den andras skull, gå ut i krig för, offra allt. Är väl inte det det vackra säg?
Jag tror hårt på riktigt äkta kärlek. Att två stycken är så perfekta för varandra, att kärleken blir så stark och djup att alla runtomkring kan känna av den. Att det inte finns någon annan som de skulle nöja sig med, att de - som Håkan Hellström säger - hellre är ensamma än lyckliga med någon annan. Det finns någon för alla där ute, och jag tror att man aldrig kan bli riktigt lycklig förren man träffat den personen. Ja, givetvis kan man vara lycklig men jag tror att man har en del av sitt hjärta hos en annan person. Det blir inte helt utan den personen.
Kärlek ska vara omtumlande och fantastiskt. Man ska lita blint på personen. En enda blick eller tanke på personen ska få en att le. Ett sms ska kunna göra att man dansar runt i rummet, och vilken värdelös dag som helst ska förvandlas till det bättre bara över ett kort samtal där man får höra personens röst. Vilken vrå i hela världen ska kunna vara hem, bara man är tillsammans med honom/henne. Kärlek är inte kärlek förren man känner att man inte kan leva utan personen, att inga pengar eller ägodelar i världen spelar någon roll. Kärlek är inte kärlek förren man inte behöver något mer än just det.
Kärlek är det enda som verkligen kan rädda en, och inte bara kärlek till en partner. Kärlek finns överallt, man måste bara öppna ögonen. Men jag antar att man skulle skriva om kärleken till en som man vill dela livet med, så det är det jag gjort. Man måste våga lämna ut sig själv, man måste ge personen makten att krossa en totalt och man måste våga älska fullt ut. Kärlek finns, jag vet att den finns. Kärlek är allt, och då man inser det är man klokare än vilken fysiker och matematiker som helst.
Kärlek är att kunna beskriva hans/hennes ögon i flera meningar.
Kärlek är att vänta i timmar i regnet.
Kärlek är att lämna små post-it kärlekslappar i jackfickan, eller på brödrosten.
Kärlek är att det kan räcka att hålla honom/henne i handen.
Kärlek är att fjäderlätt kyssa honom/henne tills han/hon vaknar.
Kärlek är att på en vanlig torsdag ta med en blomma hem.
Kärlek är att vara stolt över att presentera sig som "hans/hennes".
Without love, what else is there?
stammer that they loved them
If we discovered that we had only five minutes left to say all that we wanted to say, every telephone booth would be occupied by people calling other people to stammer that they loved them.
- Christopher Morley
just to be like all the other girls
Vem kom på att smalt är vackert? På riktigt, när kom det tänkandet? På 50-talet var det kurviga Marilyn Monroe som var idealet på hur en kvinna skulle vara, och med nutidens skönhetsideal så skulle hon anses som knubbig. Jag har hört så många av mina kompisar klaga över hur fula och tjocka de känner sig, och på riktigt - de är inte tjocka. Jag ska egentligen inte säga något, jag har haft riktigt problem med det under en längre tid. Men jag blir äldre, smartare.
Jag är inte tjock. Jag vet väl själv att jag inte är pinnsmal eller något, men jag är INTE tjock. Tjejen i spegeln på bilden är INTE tjock. Lite mage, lite lår, något att krama, mer att älska. Jag har bara blivit så genuint jävla trött på att känna mig tjock för att all media skriker ut att jag är det, för att kommentarer från tjejer (!) som är smalare om att dem är så tjocka gör att man känner sig som ett jäkla hus. Det är inte mig och min vikt det är fel på, det är dagens tänkande. Helt ärligt så ligger jag precis där en tjej i min längd ska ligga i vikten, jag är frisk och mår bra.
Jag är inte tjock, det är inget fel på mig, och livet skulle vara så jävla förbannat tråkigt utan god mat. Utan en chokladkaka då och då. Smalt är inte nödvändigtvis vackert, det är bara mode.
Vi alla är vackra.
Beauty is in the eye of the beholder.
Beauty come in all sizes, not just 5.
Jag skulle välja en chokladkaka över en morot anyday. Jag väljer att vara lycklig framför att vara smal och anses som vacker av media och alla ytliga idioter som tycker att smal är det enda rätta. Alla borde göra det.
march of the caterpillar
Okej, så igår var vi i Marocko! Allt började väldigt stabilt med att jag försov mig. Skulle hämta min familj vid deras hostel runt 7, vaknade kvart över 7 av att dem ringde och frågade vart jag var. Aldrig fixat mig så fort i hela mitt liv! Men vafan, vi klarade det. Vi kom på bussen till Tarifa, och kom på båten till Marocko. Stabilt som satan. Min mormor är bäst dock, första hon gjorde då vi kom på färjan var att börja leta efter spriten. Haha! Sedan hade vi världens hetsigaste guide runt i Tanger, som var staden vi besökte i Marocko. Det var in i bussen, åk runt här, "TO YOUR RIGHT IS THE KINGS SUMMERRESIDENCE!", ut på en utsiktsplats, "TAKE PHOTOS, YES YES!", 2 minuter senare in i bussen igen, och tillbaka till staden. Av här, gå här, kolla där, lyssna på snubben som pratar om mattor, gå hit, ät, sluta ät fort som fan, gå hit, stå här, lyssna på det här osv osv osv. Rätt skönt dock, hade dött om det var en galen slö kille vi hade fått.
Marocko var fint, även fast det mest såg ut som södra Spanien fast med arabisk och fransk text. Lyckades (ja, et är lyckades, köpmännen är helt cp där nere) komma därifrån med 3 kartonger thé (godaste jag druckigt i hela mitt liv, smakade som varm mojito!), ett par bruna haremsbyxor, ett halsband, en plånbok och henna-färg. Så nu jävlar ska jag bli grym på att göra henna-mönster! Fett coolt på typ händerna liksom. Oj oj. Men det var liksom... så fort man blev ensam hade man halva Tangers köpmän på sig. Som ville sälja typ träkameler. Kände mig inte så jävla lockad av det måste jag erkänna. Men jag är nöjd med mitt inköp! Lite trist bara att min kamera inte hade batterier och vi aldrig fick tid till att köpa det. Vi fick 10 minuters fri tid att shoppa liksom. Ja OJ vad man hann med mycket! Men vi har iallafall varit i Marocko! Dessutom fick mormor sin grogg på färjan tillbaka, så alla var glada och nöjda.
Idag så har jag lyckats köra Irene och Isa till skolan. Helt cpstört mega regn, och så ännu mer störd trafik. Seriöst, tar egentligen 10 minuter att köra fram och tillbaka till skolan. Idag tog det 40 minuter. Helt sjuk, köer överallt! Nu har jag precis ätit frukost, ska iväg och städa i mitt rum, duscha och fixa mig innan jag hämtar min familj. Tror jag tar dem till de två stora shoppingcentrumen idag, då det är dåligt väder.
Min syster och Marta tog bilder dock, så lär väl dyka upp nångång snart. Och det är bara 31 dagar innan jag åker hem och träffa träffar ina kompisar under 10 dagar! NOW IS THAT NICE OR WHAT? Känns dessutom skönt att Abbe åker hem några veckor tills det lugnat ner sig i Japan. Hoppas jag hinner träffa honom. ♥
Och att få träffa min familj igen.... helt klart ovärderligt. Känner redan nu att det kommer bli jobbigt att säga hejdå på torsdagskvällen, men får ju träffa dem om 31 dagar igen med.
Så is all good, antar jag. Känner dock att jag får gå på någon jävla detox-metod efter det här, min mage tycker inte om att jag äter massa onyttigt. Sån jävla partypooper!
Fan, nu rinner tiden iväg igen...
food
Dag 04. Vad du åt idag.
Skulle skriva det här igår så ... sjukt tråkig grej förövrigt?
Till frukost åt jag ett äpple och delade på en baguette med min syster. Sedan åt jag några chokladcroissanter på båten över till Marocko. Sen åt vi en marockansk soppa, sedan couscous med kokade grönsaker och någon fett god kaka till efterrätt. Sen jordgubbar, massa halstabletter och en till chokladcroissant. Sen... lite Marabou, sen en vegetarisk pizza och sen lite marabou igen.
Gud så intressant känner jag?
Skulle skriva det här igår så ... sjukt tråkig grej förövrigt?
Till frukost åt jag ett äpple och delade på en baguette med min syster. Sedan åt jag några chokladcroissanter på båten över till Marocko. Sen åt vi en marockansk soppa, sedan couscous med kokade grönsaker och någon fett god kaka till efterrätt. Sen jordgubbar, massa halstabletter och en till chokladcroissant. Sen... lite Marabou, sen en vegetarisk pizza och sen lite marabou igen.
Gud så intressant känner jag?
ticktack
jag sneglar mot klockan.
ticktack.
gå fortare?
nu landar dem. nu har dem varit i spanien 25 minuter.
har de fått tag i bilen?
ticktack.
har de åkt förbi marbella nu? har gått 1½ sen de landade.
snart kommer dem.
ticktack.
väntar på att mobilen ska ringa.
och på att det ska stå 'Pappa' på displayen.
ticktack.
snart får jag träffa min familj.
ticktack.
gå fortare! snart snart snart!
ticktack.
gå fortare?
nu landar dem. nu har dem varit i spanien 25 minuter.
har de fått tag i bilen?
ticktack.
har de åkt förbi marbella nu? har gått 1½ sen de landade.
snart kommer dem.
ticktack.
väntar på att mobilen ska ringa.
och på att det ska stå 'Pappa' på displayen.
ticktack.
snart får jag träffa min familj.
ticktack.
gå fortare! snart snart snart!
you raised me up to more than i can be
Dag 03. Dina föräldrar.
Mina föräldrar heter Björn och Tove Lindell. Båda två är born and raised i Västerås, och är barndomsvänner. Vilket ibland kan få mig att sucka då de verkar ha dejtat varandras kompisar, och jag tycker det är lite lätt weird sådär. Men det är samtidigt väldigt sött.
Min pappa jobbar som golvläggare, och han är en riktig karlakarl. Om inte min pappa kan fixa det, så är det trasigt. Det gäller allt. Så fort något går fel i mitt liv, är pappa den första jag ringer. Jag litar blindt på att han ska kunna lösa det, och det kan han alltid. På något magiskt vis, så lyckas han alltid lösa varje problem jag har. Han har alltid funnits där för mig, och även om han ibland pushat på för hårt så har det alltid varit för mitt egna bästa. Han har varit min basketcoach, och även fast det automatiskt gjorde så att jag kände pressen att vara bra ännu mer, så är jag så sjukt tacksam över att han ställde upp. Alla gånger han skjutsat mig till träningar, matcher, cuper... det är galet.
Min mamma är en frisör, vilket är både bra och dåligt. Bra för att jag får fixa håret gratis, dåligt för att hon alltid kommer med åsikter. Min mamma är precis som en mamma ska vara. Hon ser alltid på mig om jag är ledsen, och även om jag inte direkt vill prata om det så känns det bra att hon märker då ingen annan gör det och frågar hur jag mår. Hennes definition att klä upp sig är ofta en Alice Cooper tshirt och läderbyxor, och hon dansar på borden ibland då hon druckigt för mycket. Därför hon är så bra som mamma, jag har alltid fått veta att det är okej att vara precis lika galen som man är.
Jag är oerhört lyckligt lottad att ha dem som mina föräldrar, att jag inte ens vet hur jag ska kunna uttrycka det i ord. Får nästan hoppas de läser det här, för jag tror aldrig jag berättat för dem hur mycket de betyder. Hur glad jag är över att ha haft dem som förebilder. Aldrig har de tvingat på mig någon åsikt, de har låtit mig utvecklas åt vilket håll jag velat. De har alltid peppat mig då jag vill åstakomma något, de sa aldrig ett enda ont ord om att jag ville bli bartender. De har aldrig krävt mer ifrån mig än att jag ska vara lycklig. De har låtit mig vara självständig då jag velat, och låtit mig gråta som ett barn. De har låtit mig göra mina egna misstag, tagit mina egna smällar, och även om jag inte förstått meningen då - så gör jag det nu. För under deras diskreta ledning och uppmuntrande, säkra uppfostran så har jag växt upp till en självständig tjej, som kan ta hand om mig själv och som inte backar undan för utmaningar. Jag vågar göra det jag vill, och jag vet att de alltid kommer vara där ifall mina ännu inte fullt utvecklade vingar håller.
De har lärt mig att det är okej att vara annorlunda, det är inget fel på mig bara för att jag är som jag är. De har lärt mig att vara ödmjuk mot andra, att inte dömma folk för fort, och att behandla alla med vänlighet. Aldrig har de tillåtit mig vara nedtryckande mot någon, eller ouppfostrad. De har aldrig tvingat mig att gå någon speciell väg, bara pekat ditåt och låtit mig ta fel om det är det jag velat. De har alltid legat steget före och vetat om att jag skulle förstå förr eller senare.
Jag är skyldig dem så mycket, och jag tackar dem för att de varit de bästa föräldrarna man kan ha önskat. Mamma och pappa, om ni läser det här - jag älskar er. Tack för allt. ♥
power of love
When the power of love overcomes the love of power, the world will know peace.
- Jimi Hendrix
goodbye my almost lover
Dag 02. Din första kärlek.
Visst har man haft en hel del små förälskelser i sitt liv, såna där som man obsessar över under några veckor men sen orkar man bara inte mer och det är inga problem med att sluta. Man blev inte sårad, man kom ur det hel och intakt. Inga problem. Det här var inte fallet. Min första kärlek, var en fin bergochdal bana som höll på i cirka 4 år och krossade mig x antal gånger. Vi håller namn, exakta detaljer och platser utanför allt.
Men det började i åttan, jag var en förvirrad 14 åring som trodde jag hade koll på läget. Såhär i efterhand inser man ju hur jäkla vilse man var. Helt ärligt nu vet jag inte vad jag såg i honom, men det var väl något. För speciell var han, verkligen. Han kommer nog alltid vara det för mig, men man glömmer ju aldrig sin första kärlek åandrasidan. Jag var så kär att jag inte kunde tänka ordentligt om han var i samma rum som mig, och jag spenderade all min vakna tid till att tänka på honom, på saker runt om honom, på mig i hans närhet och ... allt. Vi började faktiskt prata. Vart något man kan kalla vänner, även fast det aldrig var 'vänner' för mig. En incident, ett sms, jag var förstörd. Första gången jag blottat hjärtat, och sen dess har jag aldrig gjort det igen. Vi slutade umgås, men jag slutade inte tänka på honom. För mycket Håkan-låtar ekade ur högtalarna, varenda låttext verkade träffa precis där det gjorde ondast. Sen började det kännas bättre.
Då kom han in i mitt liv igen, genom gemensamma kompisar. Allt började igen, alla känslor kom som en beställning, och jag var förtrollad igen. Han skaffade flickvän, och BOM, jag var tillbaka där allt började. I den där hemska platsen jag varit tidigare, men kommit upp ur. Vi fortsatte prata ändå, men det gjorde så jävla ont. Allt var skit. Vi slutade prata igen. Det var svårare den här gången. Tog lång tid för mig att återhämta mig, och precis då jag gjorde det så kom han in i mitt liv IGEN. Utan flickvän. Jag tillät honom givetvis, trots att man tycker att jag borde vetat bättre. Gick inte bättre den här gången, och det var kortare. Men det gjorde ont, och jag var övertygad om att jag aldrig skulle komma över honom. Jag var inställd på att han var den enda som någonsin skulle få mig att känna något alls överhuvudtaget. Hörde inget av honom, såg honom inte, inget. Jag började komma över honom. Mer på riktigt den här gången. Jag var äldre, jag visste mer. Han och jag sågs igen på krogen några gånger i 3an, någon incident, och sedan ... inget mer. Jag grät och mådde dåligt jävligt mycket över honom under den här tiden ändå, för jag trodde fortfarande att jag bara kunde vara hans och om det inte gick så var det kört.
Och nu var det nog 2 år sedan jag såg honom sist snart. Jag bryr mig inte längre, han har ingen effekt på mig alls och jag kan helt och fullt säga att jag är över honom. Vi var aldrig något 'vi', vi var bara 'något'. Lika bra, såhär i efterhand. Jag kommer nog aldrig förlåta honom för allt han gjort, för jag vet att han vet om att han gjorde fel saker mot mig. Jag tror inte han menade något, han var ung och förvirrad han med. Jag hoppas att han är lycklig dock, även fast jag ibland önskar att han var lika fucked-up efter allt som jag. Men helt ärligt, så tror jag att han aldrig gillade mig ens i närheten av hur mycket jag gillade honom.
Så även om jag förespråkar kärlek, så känner jag bara till den bittra smaken av olycka och brustet hjärta. Så jag är rädd som fan för den, samtidigt som jag vet att .. utan kärlek, what else is there? Jag vet att de där 4a åren har skrämt mig, och att jag aldrig ens gett någon annan chansen sen dess, och jag undrar om jag verkligen komma våga det. Det gör så ont då det har med hjärtat att göra, det har jag märkt allt för tydligt. Men han var min första kärlek, och hur mångas första kärlek har med evig lycka att göra? ... nej, precis.
Jag var ung, förvirrad, han gjorde mig så ledsen och så glad, det var upp och ner, det var förjävligt och underbart. Men det är väl så det ska vara. Jag blev både klokare och räddare av det. Jag vet inte om jag någonsin skulle vilja prata med honom igen. Men allt är okej. Det är okej nu.
did i make it that easy to just walk in and out of my life?
blue virgin isles
Okej okej! Karnevalen blev det inget av i fredags, jävla regn. Varit skitväder aslänge. Men idag var det faktiskt bara lite moln och annars sol! HELT OKEJ. Och idag har varit en påfrestande dag, var på Excalibur med Irene och hennes kusin Marielle. Typ som Busborgen eller något. Satt i cafeterian som hör till, och den var full med spanska småbarnsfamiljen. Ljudnivån var på rockkonsert nivå. Så jävla jobbigt. Det enda som är värre än vanliga spanjorer är de som är beväpnade med barnvagnar och småkids, just saying.
Men jag ska inte klaga, FÖR OM TYP 2H FÅR JAG TRÄFFA MIN FAMILJ! ♥ Sitter och lyssnar på supersvenska Ted Gärdestad och peppar järnet. Imorgon blir det Marocko med la familia och Marta också, hur peppad är jag? HUR PEPPAD? Wiie! Pratar med bästa vännen också, och jag saknar söönder hennnne. Men hon kommer till mig första helgen jag är hemma i April, och vi ska ut på krogen tillsammans för första gången och det ska bli så kul kul kul! Jag peppar framtiden lite, kommer bli så kul!
Så ber vi för att internet lever längre än igår, spanskt internet suger ... ÅH JAG ÄR SÅ TAGGAD ATT JAG INTE ENS ORKAR SKRIVA MYCKET! Dessutom är mitt tangentbord asdrygt och segt, så är jobbigt att skriva mycket... palla.
Men... ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
remember the laughs, then add up the dreams. friends forever.
the people who shape me; alexandra hansen.
Jag och Allo, som hon kallas, träffades som 5 snart 6 år gamla. Ihopfösta av min mormor och hennes morfars syster som var vänner, vi hade inget annat val helt enkelt då de upptäckte att vi hamnade i samma lekis-grupp. I början tyckte jag inte om henne, men sedan var vi oskiljaktiga. Och då menar jag verkligen oskiljaktiga. Hon var den enda personen jag behövde i världen, ingen annan dög. Vi var med varandra jämt efter skolan, lekte med gosdjur (det var blodigt allvar) och ponnyhästar, eller gjorde mixtapes, eller lekte smurfar osv osv. Vår fantasi visste inga gränser, och det var hon och jag mot världen. Åren gick, och vi stod vid varandras sidor jämt. Då någon var elak mot henne var det jag som knuffade upp personen mot väggen och gav igen, då jag grät så grät hon tillsammans med mig bara för att. Visst kunde vi ha rejäla bråk, men det var inte ofta, vi var för perfect match egentligen.
Men åren gick, och högstadiet kom. Vi hamnade givetvis i samma klass, men vi började utvecklas åt olika håll. I sjuan började Allo dra på sig rosa kläder och playboymärken (haha!) medan jag fortsatte vara totalt smaklös, hopplös och massa annat som slutar på 'lös'. Sedan drog jag åt punkhållet, det blev nitar, fula frisyrer, långa svarta kjolar, Ramoneströjor och svart kajal. Allo gick från fjortis till emo, jag stannade kvar på min punk/goth/absolutingenaning-stig. Och även om vi kanske inte umgicks lika mycket, höll vi ihop i skolan och var "två skumma typer". Men sedan kom gymnasiumet, hon började i Sala och jag gick kvar i Västerås. Vi sågs allt mer sällan, kunde gå månader mellan att vi sågs. Jag tror inte att vi direkt saknade varandra. Jag tror inte att vi behövde varandra lika desperat under den tiden som vi behövt varandra innan, för vi började växa upp. Hitta oss själva, stå på egna ben.
Men det som är bra, med att ha en såhär gammal och trogen vän, är att när man träffas igen är det som om tiden stått stilla. Allt känns bra, allt känns normalt, och som om de där månaderna mellan träffarna aldrig inträffat. Man skrattar fortfarande åt samma saker, man känner igen varenda ansiktsuttryck och det är bara att le och flyta. Inga behov av att behöva vara roligare, smartare och bättre än vad man är. Och det är det som är så fruktansvärt himla bra med Allo.
Det kommer alltid vara hon och jag, det vet jag. Det kommer alltid vara hon och jag mot världen, för att vi har alltid vågat utmana den. Alltid vågat gå emot strömmen. Det har varit en del stormar, men jag hoppas hon vet om att jag alltid var på hennes sida. Utan henne skulle jag inte vara den jag är idag, jag skulle inte våga vara lika utflippad, lika weird, lika orädd att yttra min åsikter. För det var okej under barndomen, för hon höll alltid med och backade upp mig. Vi var oförstörbara tillsammans. Vi kommer alltid vara det.
Från regnbyxor, overaller och snor under näsan, genom rutiga byxor med säkerhetsnålar, cheap monday jeans och JL-tröjor till skjortor, stickat, stora linnen och converse. Vi tar livet tillsammans.
the people who shape me
Kan ju vara kul, tänkte jag. Att lite då och då skriva om personer som betytt, eller betyder. För människor kommer och går i ens liv, men de lämnar spår i en och ibland blir man aldrig densamma igen.
Så då gör jag det. Tänkte jag.
Så då gör jag det. Tänkte jag.
because you love them
you don't love someone because they're beautiful,
they're beautiful because you love them.
kisses over babylon
Idag vaknade man till att det varit en jordbävning i Tokyo, och att en tsunamivarning för en våg på cirka 6m utsänts. Nu råkar det ju också vara så otrevligt att en av mina bästa vänner studerar där, så givetvis började man bygga upp mardrömsscenarion i tankarna. Men han lever, andas och allt hade gått bra - MEN FORTFARANDE. Inte kul, nu kommer jag gå runt och oroa mig över att en dum jordbävning eller en megavåg a lá The day after tomorrow kommer och gör honom illa. Jag hoppas det inte blir något sånt här mer, för då kommer jag använda mina superkrafter och dra tillbaka honom till Landet Lagom där sådant där inte händer.
Annars har dagen inte hunnit komma så långt, så det enda jag har gjort är att få Irene till skolan (trafiken var hysterisk, jag orkar inte?) och sedan ... hem och äta frukost. Frukost äger, är det bara jag som blir glad då jag vaknar och vet om att jag kommer få äta frukost? Är det knubbigt av mig? Må så vara! Idag regnar det, och blåser, och är grått och trist. Algeciras är så mycket vackrare så det är sol, så varför är det ingen sol?! Jag ber fortfarande för att det ska vara fint väder då min familj kommer. Vilket dem gör imorgon, LYCKA! ♥ Jag längtar tills jag står där på flygplatsen, och håller ögonen öppna för att sedan få syn på dem. En bit av Sverige, en bit av hem. Underbart.
Idag hoppas vi på att vädret blir bättre. Iallafall ikväll. Skulle uppskattas, eftersom det är karneval här i staden den här helgen och jag och Marta vill dricka vin med sprite, virra runt utklädda bland massa andra och bara skratta. Så om ni läser det här, håll tummarna och sänd lite tankar till detta regniga Algeciras.
Idag känns bra, för imorgon kommer min bit av Sverige hit. Men idag saknar jag också min soulmate, för gud vad jag hade velat dela karneval upplevelsen med henne. Fina, fina bästa vän.
det verkar som om hon överlevt
Dag 1. Presentera dig själv.
Jag börjar med det vanliga, det enkla. Jag heter Ellinor Anna Sofia Lindell, föddes den 28 september klockan 11:11 och var en normal fet och glad baby. Då jag föddes var förmodligen enda gången jag kommit då det var planerat, för numera är jag en tidsoptimist. Säger jag en tid menar jag förmodligen 45 minuter senare. Kanske 15 om man har tur. Jag är en äkta blondin, innifrån och ut. Jag har en egenskap att prata innan jag tänker, och allt som är helt glasklart i mina tankar den där splitsekunden innan jag öppnar munnen gör perfect sense. Brukar det sällan göra för andra personer däremot.
Jag har relativt stora gröna ögon som är lite av min stolthet, och nu kanske det inte är meningen att man ska skryta om sig själv på såna här saker men det tänker jag göra ändå. Jag är långt ifrån perfekt, men jag har många fina egenskaper. Jag tycker om att vara så glad att man kan skratta högt och pipigt så mycket man vill, jag älskar människor och vill alltid vara där för en medmänniska, jag är öppensinnad och tror på det mesta tills man kan bevisa motsatsen. Världen blir genast lite mer magisk om man tror att den är det. Jag bjuder gärna på mig själv, för det är viktigt att le. Att få andra att le tillbaka. Jag anser att man verkligen ska vara mot andra som man vill att dem ska vara tillbaka, så jag har inget emot att ge människor fler chanser. Alla har något som gör dem vackra, unika och värda att se. Några tar det bara lite mer tid att hitta det på, men det finns där.
Jag är vegeterian. Jag tycker inte om att äta något som har en mamma, som kan skrika av smärta, och som kan möta ens blick. Jag har också en farfar som är likadan som mig, och han betyder så mycket för mig att jag inte kan stå ut med tanken på att sluta vara vegeterian (inte för att jag vill det) ifall han skulle bli besviken. Men helt ärligt så tycker jag om att vara vegeterian. Det känns rätt. Jag tycker om jordfärgschemat, helst brunt och mörkgrönt. Jag skulle gärna varit ung på 60-70talet, då världen andades revolution och inte levde genom dataskärmar.
Jag älskar att leva i nuet, jag älskar kärleken, jag älskar vänner, jag älskar träd och buskar som ser luddiga ut, jag älskar när himlen är massa nyanser av blå, jag älskar stora stickade/virkade tröjor, jag älskar kramar, jag älskar vilt hår, jag älskar att blanda ihop maten på tallriken till 'barnmat', jag älskar att jämnföra händer, jag älskar att hålla i hand, jag älskar då tystnad är okej mellan två personer, jag älskar att åka buss då det regnar, jag älskar doften av bränd lövhög, jag älskar då folk håller på med mitt hår, jag älskar då alla sjunger med på en konsert, jag älskar att doppa chokladkakor i mjölk, jag älskar att känna mig behövd, jag älskar att visa folk att dem är behövda, jag älskar jag älskar jag älskar. jag älskar så mycket.
Jag hatar saker också, men positivet är ännu en älskvärd sak så jag tycker inte om att nämna sånt. Hatar är ett för starkt och för överanvänt ord.
Jag är stark i det aspektet att jag alltid kommer upp på benen igen, även om det är på 9. Jag är skör för att livet har varit tufft mot mig, och gamla sår lätt går upp igen. Men man lär sig sy igen dem snabbare med tiden. Jag älskar kärleken och tycker det är den starkaste kraften som finns, men blir något av en hypocrite eftersom jag är rädd för att den ska krossa mig igen. Jag tycker inte om att argumentera, och låter folk hellre få som dem vill - men jag låter inte folk gå över mig. Man ska aldrig låta folk gå över en, fotspåren är svårare att få bort än man tror.
Jag pratar mycket, och det avspeglas i hur mycket jag skriver. Så jag avslutar här med att säga att jag må vara storlek 36/38 och inte 32, jag kan grymta ibland då jag skrattar, jag är inte den skarpaste kniven i lådan, jag tar danssteg ifrån Dansa med LeRoy, jag pratar för högt och för mycket, och ibland tycker jag synd om mg själv - men jag är stolt över mig själv, för jag har överlevt.
Den ni.
30-dagars lista.
Dag 01 – Presentera dig själv
Dag 02 – Din första kärlek
Dag 03 – Dina föräldrar
Dag 04 – Vad du åt idag
Dag 05 – Din syn på kärlek
Dag 06 – Din dag
Dag 07 – Din bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Din tro
Dag 10 – Vad du hade på dig idag
Dag 11 – Dina syskon
Dag 12 – Vad som finns i din väska
Dag 13 – Denna vecka
Dag 14 – Vad du hade på dig idag
Dag 15 – Dina drömmar
Dag 16 – Din första kyss
Dag 17 – Ditt bästa minne
Dag 18 – Din kärlek
Dag 19 – Något du ångrar
Dag 20 – Denna månaden
Dag 21 – Mitt rum/lägenhet
Dag 22 – Något som gör dig upprörd
Dag 23 – Något som får dig att må bättre
Dag 24 – Något som får dig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Dina rädslor
Dag 27 – Din favoritplats
Dag 28 – Något du saknar
Dag 29 – Dina mål
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Dag 02 – Din första kärlek
Dag 03 – Dina föräldrar
Dag 04 – Vad du åt idag
Dag 05 – Din syn på kärlek
Dag 06 – Din dag
Dag 07 – Din bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Din tro
Dag 10 – Vad du hade på dig idag
Dag 11 – Dina syskon
Dag 12 – Vad som finns i din väska
Dag 13 – Denna vecka
Dag 14 – Vad du hade på dig idag
Dag 15 – Dina drömmar
Dag 16 – Din första kyss
Dag 17 – Ditt bästa minne
Dag 18 – Din kärlek
Dag 19 – Något du ångrar
Dag 20 – Denna månaden
Dag 21 – Mitt rum/lägenhet
Dag 22 – Något som gör dig upprörd
Dag 23 – Något som får dig att må bättre
Dag 24 – Något som får dig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Dina rädslor
Dag 27 – Din favoritplats
Dag 28 – Något du saknar
Dag 29 – Dina mål
Dag 30 – Ett sista ögonblick
between hearts
Love is the shortest distance between hearts.
there goes the fear
Det är inte som jag kommer ihåg det. Ingenting gör ont. Inga skarpa kanter, inga plötsliga stup, ingen anledning att behöva försöka gråta bort det. Inga stora obehagliga frågetecken. Inga "men om jag hade...". Ingen rädsla, inget monster någonstans.
Det är luddigt, enkelt, glatt, fantastiskt, mjukt och som solsken för själen. Det är ingenting i flera timmar och det är helt okej och det enda jag vill göra. Det är tankar som krockar och är likadana, och det är samma tangenter nedtryckta massa gånger. Rosa. Gult. Det skär sig inte.
Det är bra, och det är bara att le. Det är inte som jag kommer ihåg det.
Det är luddigt, enkelt, glatt, fantastiskt, mjukt och som solsken för själen. Det är ingenting i flera timmar och det är helt okej och det enda jag vill göra. Det är tankar som krockar och är likadana, och det är samma tangenter nedtryckta massa gånger. Rosa. Gult. Det skär sig inte.
Det är bra, och det är bara att le. Det är inte som jag kommer ihåg det.
we stood like statues at the gate
Kom nyss tillbaka till huset med MJ, efter att ha varit nere i hamnen med henne och Marta och bokat biljetter till Marocko! Ska faktiskt bli sjukt kul att åka dit, och trolololo det är första gången som jag är utanför Europa! NOW HOW AWESOME? Lite mindre awesome är att jag är typ sjuk. Inte jättesjuk, men irriterande. Typ hosta, problem med halsen, nyser, hängig. Det får dra åt skogen tills på lördag då min familj kommer och absolut till på söndag då vi ska till Marocko. PEPPEN.
Tanken var att jag kanske skulle dragit mig ner på Montaditos igår kväll (allt kostar 1euro), men eftersom min familj kommer så kändes det dumt att slösa pengar, + så var vädret crap. Som vanligt den här veckan. VART HAR MIN ÄLSKADE SOL TAGIT VÄGEN? Orkar't inte. Men lika bra, spenderade 6h i webcam med MunchieKim. Och man vet att det är försent då man börjar vifta med näsborrarna till varandra, just saying. Pratade med pappa imorse i telefon också, is väry najs. Liksom men oooojjjeee vad jag längtar tills att dem kommer! 2 dagar är ingenting.
Och det är bara 35 dagar tills jag åker hem på semester i april. ♥ Och jag är glad för så mycket nu, och det känns så himla fint att det är så. Jag är inte rädd mer. Allt är bra. Jag vinner, jag vinner!
Nu ska jag iväg för att hämta María, Catalina och Isa. De två sistnämnda ska äta här, men dem är två fina tjejer så. Irene är hos sin pappa, så ... jag är typ ledig tills 6 då jag ska hämta henne. Tills dess ska jag göra absolut ingenting, för vädret är skit och gaaaaaaaaaaah. Så. (Gief me my sun back... plzzzzzz)
i'm sending you all my love, oh won't you feel it
In her love I am the hero, the king,the poet; and alive.
Without her love, I am nothing at all, not even truly alive.
honey won't you let me in
Återigen en händelselös dag. Samma mönster jämt jämt. Kan inte direkt göra något heller, det regnar. Igen. Kom igen liksom, jag vill ha sol! Om jag ändå måste vara här, så vill jag ha sol. Alltid varit beroende av solen, jag mår automatiskt lite sämre ifall det är dåligt väder. Tror jag de flesta gör visserligen, men jag orkar inte med det just nu. Inte då Europa ligger mellan mig och de personer som får mig gladare. Så jag föredrar sol, så jag kan gå ner och träffa fina Marta varje förmiddag istället. Det får en att känna sig mindre fångad i samma mönster, även fast det ... kanske är samma ändå. Mindre ensamt mönster?
Men det är onsdag nu, och jag har varit här i 10 veckor. 10 veckor låter inte så mycket när man säger det, och det har inte varit så tufft som jag trodde från början. Jag trivs, trivs med familjen, staden, huset, allt. Så jag är glad över det, och över att jag åkte, över att kunna berätta i framtiden att jag faktiskt gjorde något under tiden som jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen, då man stod där på gaveln till det ordentliga vuxenlivet och undrade vadfan man höll på med.
Men gud vad jag saknar Västerås. Man ska inte kalla det hemlängtan, jag håller inte på att bryta ihop här eller något, men jag saknar det bara. Eller folket kanske. Skulle vara awesome om allihopa fick någon knäpp och flög ner hit. Och den här veckan har varit rätt kass och jobbig (jag vet, bara gått 2½ dag men dem har inte varit så jätteroliga!) Jag har tur som har en jättefin Munchie som alltid får mig att le. Tur tur tur har man. Så klart, soulmate och systrami är tur att de finns med.
Eh. Ah. På lördag kommer min familj, bara 3 dagar kvar. 3 DAGAR! JAAA! Och veckan med dem kommer gå fort, och sen är det 18onde mars. Då är det mindre än en månad kvar tills jag får semester 10 dagar i april. Jag längtar så galet mycket, kommer bli sååå skönt.
Och varför har jag glömt bort hur man sätter in youtubevideos här? Gah.
two imperfect persons
love is that perfect connection between two imperfect persons.
walnut tree
Känns som en allmänt skum dag idag. Vaknade upp, somnade till igen fast jag sa åt mig själv att inte göra det, kom upp igen runt kvart i 8 och ner för att fixa Irene. Iväg med Irene till skolan, åt frukost, kunde inte gå någonstans för att brasan brann och jag var tvungen att hålla den levande. MJ's systers hus är helt översvämmat pga stormen igår, så vi har saker överallt som behöver torkas. Sedan gick jag för att sova igen, bara lite.
Så blev det inte. Vaknade flera gånger minns jag, för jag ställde om klockan, men sedan bara fortsatte jag sova. Hade en riktigt skum dröm där flera jag känner IRL var med (den var fan jävligt nice på vissa aspekt) och där drömde jag att jag glömde tiden och inte hämtade varken Irene eller María. + så hade någon snott min bil. I drömmen alltså. Vaknade dock inte upp från allt förrens 13:00 då Länsförsäkringar ringer mig och frågar efter min mamma. Ouppskattat telefonförsäljargrej, men uppskattat att de väckte mig för jag hade tydligen glömt larmet.
Och elden. Elden hade jag glömt.
Men den lever nu, jag är vaken, och jag ska iväg för att hämta Irene. Har inte varit på gymmet idag (Marta's aupairbarn Elenitas skola är under vatten) och jag har inte gått ut och gått (pga elden jag skulle hålla levande men inte gjorde så bra)... men jag ska se till att gå ut och gå något.
Bara 5 dagar kvar tills min familj kommer. Awesome!
Och det känns ovant att skriva i en blogg. Erh.
Adios.
