conejita

Dag 09. Din tro.

Alla tror på något. Jag vet inte om någon till 100% kan säga att de är totala ateister, som endast tror på människan och vad vi själva kan åstakomma. Religion är den största kraften här i världen, men jag måste ändå säga att jag inte är ett fan. Jag ser inget fel i att tro på något då allt annat hopp verkar borta, man behöver något att hang on to då. En större kraft, något som är ouppnåeligt för människans förstörande händer. Något, eller någon, som kan ordna ett mirakel. Jag vet själv att jag många gånger har slutit ögonen, och bett till Gud. Inte en proper bön, jag avslutade inte med 'amen' eller liknande. Men jag har slutit ögonen, tryckt mina knutna händer mot bröstkorgen och "Snälla, snälla Gud... gör så det slutar göra ont/gör så att hon är oskadd/gör så att han kommer tillbaka" osv osv. Från det protestantiska land jag är uppväxt i, har vanan att vända sig till Gud i lägen som annars verkar hopplösa hängt kvar in i våra dagar - men jag ska ärligt säga att jag inte vet om jag tror på Gud.

Jag tror på en högre kraft. Den är svår att beskriva med ord. Men man kan känna av den, jämt, om man bara öppnar ögonen. Stanna upp ett tag, andas, försök att tänka bort vardagsstressen. Koncentrera på vinden, bry dig inte om att den gör så att ditt hår far fram i ansiktet. Känn den. Fokusera på vilken kraft ett friskt andetag ger dig. Stryk med fingertopparna mot ett träd, med ögonen slutna, och bara finns. Bli ett lugn tillsammans med naturen. Så tror jag att alla känner, att det finns något där. En större kraft, ett världsallt, att hela världen är ett stort hjärta, ett liv. Människan nuförtiden är som en tumör som sprider sig över det där hjärtat, försöker tvinga det att slå i en annan kraft. En hjärtattack, waiting to happen. Jag undrar ibland om världen numera är en tickande bomb istället för ett slående hjärta.

Jag tror på att allt lever, allt är ett värde, allt kom hit av en anledning. Även vi. Vi har bara börjat tro att för att vi kan bygga byggnader rakt upp i himlen, ringa varandra över kontinenter, radera hela städer med en enda bomb och döda allt annat levande så enkelt, att vi är starkare än Världsalltet. Vi måste hitta vår väg tillbaka, börja uppskatta naturen igen, känna vinden igen och lära oss att uppskatta och älska allt igen.
Gud, Allah, Vishnu, vad än ni vill kalla det, är bara ett försök att personifiera den där stora kraften. Put a label on it. Göra det enklare att be till, att tro på. Lite enklare att förstå.

Jag tror att jag inte ens själv riktigt förstår, men jag försöker. Jag hoppas att mina ögon är tillräckligt öppna, och mina händer tillräckligt utsträckta. Jag tror på naturen, kärleken, livet. Jag tror på något stort, som finns överallt omkring oss. Något vi kommer kunna förstå om vi bara omfamnar det, välkomnar det in. Men som vi aldrig kommer kunna döpa, förklara eller förmänskliga. Bara känna.