conejita

Dag 10. Vad du hade på dig idag.

Okej, eh... jag är ju lagom efter. Den 19onde var i lördags, och det är då jag borde ha skrivit den här. Men i lördags var dagen efter fredagen och utgången, och jag spenderade den i mjukisbyxor, ett linne och en Liverpool-hoodie. Sexy, yes?

Dag 09. Din tro.

Alla tror på något. Jag vet inte om någon till 100% kan säga att de är totala ateister, som endast tror på människan och vad vi själva kan åstakomma. Religion är den största kraften här i världen, men jag måste ändå säga att jag inte är ett fan. Jag ser inget fel i att tro på något då allt annat hopp verkar borta, man behöver något att hang on to då. En större kraft, något som är ouppnåeligt för människans förstörande händer. Något, eller någon, som kan ordna ett mirakel. Jag vet själv att jag många gånger har slutit ögonen, och bett till Gud. Inte en proper bön, jag avslutade inte med 'amen' eller liknande. Men jag har slutit ögonen, tryckt mina knutna händer mot bröstkorgen och "Snälla, snälla Gud... gör så det slutar göra ont/gör så att hon är oskadd/gör så att han kommer tillbaka" osv osv. Från det protestantiska land jag är uppväxt i, har vanan att vända sig till Gud i lägen som annars verkar hopplösa hängt kvar in i våra dagar - men jag ska ärligt säga att jag inte vet om jag tror på Gud.

Jag tror på en högre kraft. Den är svår att beskriva med ord. Men man kan känna av den, jämt, om man bara öppnar ögonen. Stanna upp ett tag, andas, försök att tänka bort vardagsstressen. Koncentrera på vinden, bry dig inte om att den gör så att ditt hår far fram i ansiktet. Känn den. Fokusera på vilken kraft ett friskt andetag ger dig. Stryk med fingertopparna mot ett träd, med ögonen slutna, och bara finns. Bli ett lugn tillsammans med naturen. Så tror jag att alla känner, att det finns något där. En större kraft, ett världsallt, att hela världen är ett stort hjärta, ett liv. Människan nuförtiden är som en tumör som sprider sig över det där hjärtat, försöker tvinga det att slå i en annan kraft. En hjärtattack, waiting to happen. Jag undrar ibland om världen numera är en tickande bomb istället för ett slående hjärta.

Jag tror på att allt lever, allt är ett värde, allt kom hit av en anledning. Även vi. Vi har bara börjat tro att för att vi kan bygga byggnader rakt upp i himlen, ringa varandra över kontinenter, radera hela städer med en enda bomb och döda allt annat levande så enkelt, att vi är starkare än Världsalltet. Vi måste hitta vår väg tillbaka, börja uppskatta naturen igen, känna vinden igen och lära oss att uppskatta och älska allt igen.
Gud, Allah, Vishnu, vad än ni vill kalla det, är bara ett försök att personifiera den där stora kraften. Put a label on it. Göra det enklare att be till, att tro på. Lite enklare att förstå.

Jag tror att jag inte ens själv riktigt förstår, men jag försöker. Jag hoppas att mina ögon är tillräckligt öppna, och mina händer tillräckligt utsträckta. Jag tror på naturen, kärleken, livet. Jag tror på något stort, som finns överallt omkring oss. Något vi kommer kunna förstå om vi bara omfamnar det, välkomnar det in. Men som vi aldrig kommer kunna döpa, förklara eller förmänskliga. Bara känna.

Dag 08. Ett ögonblick.

Jag måste ha varit runt 5-6 år gammal, och jag var med min dåvarande bästa vän som hette Susanna som bodde på andra sidan gatan, 1 hus bort in på en tvärväg ifrån min. Det spöregnade den dagen, och på den tiden så fanns det inte saker som datorer och liknande - så regn betydde att det inte gick att vara utomhus = det fanns inget att göra. Så vi bestämde oss för att gå ut i regnet iallafall, var trots allt sommar.

Så vi drog på oss två stora tshirts som var lappade (då det var kopior av Pippi's tröja), tog varsitt skärp i midjan där vi fäste en matkniv, band ett band run våra huvuden och satte dit påskfjädrar. Sen gick vi ut, barfota. Vi låtsades att vi var indian tvillingsystrar, på flykt ifrån någonting, och vi var fria och starka. Egentligen gjorde vi ingenting, vi gick bara runt vårt område - hand i hand. Fantasin gjorde resten. 

Jag valde det här ögonblicket, för att då jag tänker tillbaka kommer jag ihåg hur lycklig jag var just då. Jag visste inte vad riktig sorg var, det värsta som kunde hända mig var att jag råkade dra sönder min Barbiedockas ben. Jag visste inte hur ond den här världen kunde vara, hur smutsig och ful sida den har.
Det enda jag visste i det ögonblicket var att regnvattnet var varmt runt fötterna, Susanna höll hårt i mitt hand, och det var inte tråkigt att bara gå runt, runt i flera timmar.

Allt var helt, rent och oskyldigt. Jag var så liten och så lycklig, bara över att gå barfota i regnet med min bästa vän och fantisera mig bort. Det var ett väldigt fint ögonblick.

Dag 07. Din bästa vän.

Jag är världens mest lyckligt lottade människa. För jag har hittat en person som kan läsa mig som en öppen bok, som vet vad varje liten tonart i min röst betyder, vad minsta lilla 'fel' smiley på msn betyder och bara behöver möta min blick en kort sekund för att förstå exakt vad jag menar. En person som alltid kan få mig att skratta mitt i gråten, backar upp mig i allt och som inte tycker att en enda av mina drömmar är slöseri med tid. Jag har hittat min soulmate, min allra bästa vän - Elin.

Vi träffades för första gången då jag gick i ... 8a-9an kanske. Kan inte säga att det var "kärlek vid första ögonkastet", då jag tyckte hon var lite för fjortis medan hon tyckte jag var läskig. Men sedan började vi prata, och lite mindre än ett år senare tyckte jag att hon skulle komma ner från Sundsvall för att besöka mig. Trevligt nog ville hon det inte alls först, försökte komma undan det osv - men jag var tydligen en pushy jävel och hon kom ner till sommarvackra Västerås en vecka. Var på den veckan som vi verkligen klickade. Det var en vecka av solsken, Bäckbybesök, cykelturer till Statoil mitt i natten, och skratt skratt skratt! Sedan den veckan, har det varit hon och jag.

Hon är min Sam, don't go where I can't follow.
Hon är min Katherine, I will always be your soldier.
Hon är min Molle, vi kommer alltid vara bästisar, förevigt.
Hon är min Marissa, hang out with my best friend, and go tanning with her, and go shopping, and braid her hair...
Hon är min Emil, du och jag.
Hon är min Gilbert, jag är aldrig normal, bara när jag går med dig.

Men viktigast av allt:
Hon är min Elin, den absolut vackraste människan jag vet. Inifrån och ut.

Det finns ingen människa jag behöver lika mycket som henne, hon är det viktigaste jag har. Det är hon och jag som kan spendera en halvtimme i telefonen med att bara skratta åt varandras skratt, det är hon och jag som alltd tänker samma saker och säger orden i munnen på varandra, det är hon och jag som kan prata med blickar. Hon är min bästa vän, min själsfränd, och jag skulle inte vilja leva utan henne - för vem skulle kunna förstå mig som hon? Jag vill gå genom livet med henne, bo granne med henne, ha henne här hela tiden. Vara där hon är. Trots att jag vet att hon alltid kommer vara där, alltid hålla mig om ryggen, alltid hjälpa mig upp, alltid samla ihop mina drömmar, alltid hålla koll på mig, alltid bry sig, även om  vi inte är på samma plats... så känns det aldrig lika bra som när hon och jag kan ligga i samma säng och fnittra åt allt och inget.

Jag tror inte att några ord kan förklara hur mycket jag älskar henne, men Håkans låt till sin bästa vän Daniel Gilbert lyckas ganska bra. Så jag avslutar med några rader från Gårdakvarnar och Skit.

Livet förändras vart jag än går
och det kommer kanske inte alltid vara vi två...
Bara så länge det finns stjärnor över oss
och bara sålänge våra hjärtan klarar av att slå.

Så många broar jag bränt,
ingen tog mig riktigt över, nej
men jag går inte isär när jag går med dig.

Elin, du kommer alltid vara min bästa vän.

Dag 06. Din dag.

Är efter som vanligt, så blir väl om dagen igår. Irene hade en dålig dag, så morgonen var rätt påfrestande då jag visste att jag hade bråttom. Men fick iväg henne och Isa till skolan, sen fort hem och böt om. Drog för att hämta familjen, och sedan bar det iväg till Tarifa! Stannade på plazan för att äta lite brunch, och vänta på att vädret skulle bli finare. Sen gick vi runt lite i Tarifas äldre delar, kollade på en kyrka osv osv. Sen gick vi ut på den blåsiga piren, för att komma till Europas sydligaste kust, och efter det åkte vi till en fin restaurang vid en av Tarifas vackra stränder. Sen hem, jag tog Irene till dansen, sov siesta och sedan iväg för att köpa Catalina och Isa till musiken. Hem, chillade, sen hämta tjejerna igen. Sen kom min familj hit till huset, åt paella, träffade min aupair familj lite bättre och så vidare! Riktigt trevligt! 

JEPP, så är det. Var sol också, tror min mamma lyckades bränna sig lite på bröstkorgen men ... hon verkade bara glad över det så!

Dag 05. Din syn på kärlek.

Nuförtiden finns det folk som säger att kärlek inte finns, att det bara är en illusion och att de blivit svikna så många gånger att de tappat tron. Visst, jag kan kanske förstå varför de säger sånt, men hur kan dem? Kärlek är allt. Utan kärlek, skulle den här världen varit förlorad för länge sedan. Det finns ingen kraft som är så stark som kärleken, ingenting som kan få folk att göra så extrema saker som den. Åandrasidan kan ingenting få någon att lida så mycket som kärlek heller, kärlek kan få en att vilja skrika av lycka eller sorg, gråta, hoppa från en byggnad för den andras skull, gå ut i krig för, offra allt. Är väl inte det det vackra säg?

Jag tror hårt på riktigt äkta kärlek. Att två stycken är så perfekta för varandra, att kärleken blir så stark och djup att alla runtomkring kan känna av den. Att det inte finns någon annan som de skulle nöja sig med, att de - som Håkan Hellström säger - hellre är ensamma än lyckliga med någon annan. Det finns någon för alla där ute, och jag tror att man aldrig kan bli riktigt lycklig förren man träffat den personen. Ja, givetvis kan man vara lycklig men jag tror att man har en del av sitt hjärta hos en annan person. Det blir inte helt utan den personen.

Kärlek ska vara omtumlande och fantastiskt. Man ska lita blint på personen. En enda blick eller tanke på personen ska få en att le. Ett sms ska kunna göra att man dansar runt i rummet, och vilken värdelös dag som helst ska förvandlas till det bättre bara över ett kort samtal där man får höra personens röst. Vilken vrå i hela världen ska kunna vara hem, bara man är tillsammans med honom/henne. Kärlek är inte kärlek förren man känner att man inte kan leva utan personen, att inga pengar eller ägodelar i världen spelar någon roll. Kärlek är inte kärlek förren man inte behöver något mer än just det.

Kärlek är det enda som verkligen kan rädda en, och inte bara kärlek till en partner. Kärlek finns överallt, man måste bara öppna ögonen. Men jag antar att man skulle skriva om kärleken till en som man vill dela livet med, så det är det jag gjort. Man måste våga lämna ut sig själv, man måste ge personen makten att krossa en totalt och man måste våga älska fullt ut. Kärlek finns, jag vet att den finns. Kärlek är allt, och då man inser det är man klokare än vilken fysiker och matematiker som helst.

Kärlek är att kunna beskriva hans/hennes ögon i flera meningar.
Kärlek är att vänta i timmar i regnet.
Kärlek är att lämna små post-it kärlekslappar i jackfickan, eller på brödrosten.
Kärlek är att det kan räcka att hålla honom/henne i handen.
Kärlek är att fjäderlätt kyssa honom/henne tills han/hon vaknar.
Kärlek är att på en vanlig torsdag ta med en blomma hem.
Kärlek är att vara stolt över att presentera sig som "hans/hennes".

Without love, what else is there?

Dag 04. Vad du åt idag.

Skulle skriva det här igår så ... sjukt tråkig grej förövrigt?
Till frukost åt jag ett äpple och delade på en baguette med min syster. Sedan åt jag några chokladcroissanter på båten över till Marocko. Sen åt vi en marockansk soppa, sedan couscous med kokade grönsaker och någon fett god kaka till efterrätt. Sen jordgubbar, massa halstabletter och en till chokladcroissant. Sen... lite Marabou, sen en vegetarisk pizza och sen lite marabou igen.

Gud så intressant känner jag?

Dag 03. Dina föräldrar.

Mina föräldrar heter Björn och Tove Lindell. Båda två är born and raised i Västerås, och är barndomsvänner. Vilket ibland kan få mig att sucka då de verkar ha dejtat varandras kompisar, och jag tycker det är lite lätt weird sådär. Men det är samtidigt väldigt sött.

Min pappa jobbar som golvläggare, och han är en riktig karlakarl. Om inte min pappa kan fixa det, så är det trasigt. Det gäller allt. Så fort något går fel i mitt liv, är pappa den första jag ringer. Jag litar blindt på att han ska kunna lösa det, och det kan han alltid. På något magiskt vis, så lyckas han alltid lösa varje problem jag har. Han har alltid funnits där för mig, och även om han ibland pushat på för hårt så har det alltid varit för mitt egna bästa. Han har varit min basketcoach, och även fast det automatiskt gjorde så att jag kände pressen att vara bra ännu mer, så är jag så sjukt tacksam över att han ställde upp. Alla gånger han skjutsat mig till träningar, matcher, cuper... det är galet.

Min mamma är en frisör, vilket är både bra och dåligt. Bra för att jag får fixa håret gratis, dåligt för att hon alltid kommer med åsikter. Min mamma är precis som en mamma ska vara. Hon ser alltid på mig om jag är ledsen, och även om jag inte direkt vill prata om det så känns det bra att hon märker då ingen annan gör det och frågar hur jag mår. Hennes definition att klä upp sig är ofta en Alice Cooper tshirt och läderbyxor, och hon dansar på borden ibland då hon druckigt för mycket. Därför hon är så bra som mamma, jag har alltid fått veta att det är okej att vara precis lika galen som man är.

Jag är oerhört lyckligt lottad att ha dem som mina föräldrar, att jag inte ens vet hur jag ska kunna uttrycka det i ord. Får nästan hoppas de läser det här, för jag tror aldrig jag berättat för dem hur mycket de betyder. Hur glad jag är över att ha haft dem som förebilder. Aldrig har de tvingat på mig någon åsikt, de har låtit mig utvecklas åt vilket håll jag velat. De har alltid peppat mig då jag vill åstakomma något, de sa aldrig ett enda ont ord om att jag ville bli bartender. De har aldrig krävt mer ifrån mig än att jag ska vara lycklig. De har låtit mig vara självständig då jag velat, och låtit mig gråta som ett barn. De har låtit mig göra mina egna misstag, tagit mina egna smällar, och även om jag inte förstått meningen då - så gör jag det nu. För under deras diskreta ledning och uppmuntrande, säkra uppfostran så har jag växt upp till en självständig tjej, som kan ta hand om mig själv och som inte backar undan för utmaningar. Jag vågar göra det jag vill, och jag vet att de alltid kommer vara där ifall mina ännu inte fullt utvecklade vingar håller.

De har lärt mig att det är okej att vara annorlunda, det är inget fel på mig bara för att jag är som jag är. De har lärt mig att vara ödmjuk mot andra, att inte dömma folk för fort, och att behandla alla med vänlighet. Aldrig har de tillåtit mig vara nedtryckande mot någon, eller ouppfostrad. De har aldrig tvingat mig att gå någon speciell väg, bara pekat ditåt och låtit mig ta fel om det är det jag velat. De har alltid legat steget före och vetat om att jag skulle förstå förr eller senare.

Jag är skyldig dem så mycket, och jag tackar dem för att de varit de bästa föräldrarna man kan ha önskat. Mamma och pappa, om ni läser det här - jag älskar er. Tack för allt. ♥

Dag 02. Din första kärlek.

Visst har man haft en hel del små förälskelser i sitt liv, såna där som man obsessar över under några veckor men sen orkar man bara inte mer och det är inga problem med att sluta. Man blev inte sårad, man kom ur det hel och intakt. Inga problem. Det här var inte fallet. Min första kärlek, var en fin bergochdal bana som höll på i cirka 4 år och krossade mig x antal gånger. Vi håller namn, exakta detaljer och platser utanför allt.

Men det började i åttan, jag var en förvirrad 14 åring som trodde jag hade koll på läget. Såhär i efterhand inser man ju hur jäkla vilse man var. Helt ärligt nu vet jag inte vad jag såg i honom, men det var väl något. För speciell var han, verkligen. Han kommer nog alltid vara det för mig, men man glömmer ju aldrig sin första kärlek åandrasidan. Jag var så kär att jag inte kunde tänka ordentligt om han var i samma rum som mig, och jag spenderade all min vakna tid till att tänka på honom, på saker runt om honom, på mig i hans närhet och ... allt. Vi började faktiskt prata. Vart något man kan kalla vänner, även fast det aldrig var 'vänner' för mig. En incident, ett sms, jag var förstörd. Första gången jag blottat hjärtat, och sen dess har jag aldrig gjort det igen. Vi slutade umgås, men jag slutade inte tänka på honom. För mycket Håkan-låtar ekade ur högtalarna, varenda låttext verkade träffa precis där det gjorde ondast. Sen började det kännas bättre.

Då kom han in i mitt liv igen, genom gemensamma kompisar. Allt började igen, alla känslor kom som en beställning, och jag var förtrollad igen. Han skaffade flickvän, och BOM, jag var tillbaka där allt började. I den där hemska platsen jag varit tidigare, men kommit upp ur. Vi fortsatte prata ändå, men det gjorde så jävla ont. Allt var skit. Vi slutade prata igen. Det var svårare den här gången. Tog lång tid för mig att återhämta mig, och precis då jag gjorde det så kom han in i mitt liv IGEN. Utan flickvän. Jag tillät honom givetvis, trots att man tycker att jag borde vetat bättre. Gick inte bättre den här gången, och det var kortare. Men det gjorde ont, och jag var övertygad om att jag aldrig skulle komma över honom. Jag var inställd på att han var den enda som någonsin skulle få mig att känna något alls överhuvudtaget. Hörde inget av honom, såg honom inte, inget. Jag började komma över honom. Mer på riktigt den här gången. Jag var äldre, jag visste mer. Han och jag sågs igen på krogen några gånger i 3an, någon incident, och sedan ... inget mer. Jag grät och mådde dåligt jävligt mycket över honom under den här tiden ändå, för jag trodde fortfarande att jag bara kunde vara hans och om det inte gick så var det kört.

Och nu var det nog 2 år sedan jag såg honom sist snart. Jag bryr mig inte längre, han har ingen effekt på mig alls och jag kan helt och fullt säga att jag är över honom. Vi var aldrig något 'vi', vi var bara 'något'. Lika bra, såhär i efterhand. Jag kommer nog aldrig förlåta honom för allt han gjort, för jag vet att han vet om att han gjorde fel saker mot mig. Jag tror inte han menade något, han var ung och förvirrad han med. Jag hoppas att han är lycklig dock, även fast jag ibland önskar att han var lika fucked-up efter allt som jag. Men helt ärligt, så tror jag att han aldrig gillade mig ens i närheten av hur mycket jag gillade honom.

Så även om jag förespråkar kärlek, så känner jag bara till den bittra smaken av olycka och brustet hjärta. Så jag är rädd som fan för den, samtidigt som jag vet att .. utan kärlek, what else is there? Jag vet att de där 4a åren har skrämt mig, och att jag aldrig ens gett någon annan chansen sen dess, och jag undrar om jag verkligen komma våga det. Det gör så ont då det har med hjärtat att göra, det har jag märkt allt för tydligt. Men han var min första kärlek, och hur mångas första kärlek har med evig lycka att göra? ... nej, precis.

Jag var ung, förvirrad, han gjorde mig så ledsen och så glad, det var upp och ner, det var förjävligt och underbart. Men det är väl så det ska vara. Jag blev både klokare och räddare av det. Jag vet inte om jag någonsin skulle vilja prata med honom igen. Men allt är okej. Det är okej nu.

did i make it that easy to just walk in and out of my life?

Dag 1. Presentera dig själv.

Jag börjar med det vanliga, det enkla. Jag heter Ellinor Anna Sofia Lindell, föddes den 28 september klockan 11:11 och var en normal fet och glad baby. Då jag föddes var förmodligen enda gången jag kommit då det var planerat, för numera är jag en tidsoptimist. Säger jag en tid menar jag förmodligen 45 minuter senare. Kanske 15 om man har tur. Jag är en äkta blondin, innifrån och ut. Jag har en egenskap att prata innan jag tänker, och allt som är helt glasklart i mina tankar den där splitsekunden innan jag öppnar munnen gör perfect sense. Brukar det sällan göra för andra personer däremot.

Jag har relativt stora gröna ögon som är lite av min stolthet, och nu kanske det inte är meningen att man ska skryta om sig själv på såna här saker men det tänker jag göra ändå. Jag är långt ifrån perfekt, men jag har många fina egenskaper. Jag tycker om att vara så glad att man kan skratta högt och pipigt så mycket man vill, jag älskar människor och vill alltid vara där för en medmänniska, jag är öppensinnad och tror på det mesta tills man kan bevisa motsatsen. Världen blir genast lite mer magisk om man tror att den är det. Jag bjuder gärna på mig själv, för det är viktigt att le. Att få andra att le tillbaka. Jag anser att man verkligen ska vara mot andra som man vill att dem ska vara tillbaka, så jag har inget emot att ge människor fler chanser. Alla har något som gör dem vackra, unika och värda att se. Några tar det bara lite mer tid att hitta det på, men det finns där. 

Jag är vegeterian. Jag tycker inte om att äta något som har en mamma, som kan skrika av smärta, och som kan möta ens blick. Jag har också en farfar som är likadan som mig, och han betyder så mycket för mig att jag inte kan stå ut med tanken på att sluta vara vegeterian (inte för att jag vill det) ifall han skulle bli besviken. Men helt ärligt så tycker jag om att vara vegeterian. Det känns rätt. Jag tycker om jordfärgschemat, helst brunt och mörkgrönt. Jag skulle gärna varit ung på 60-70talet, då världen andades revolution och inte levde genom dataskärmar. 

Jag älskar att leva i nuet, jag älskar kärleken, jag älskar vänner, jag älskar träd och buskar som ser luddiga ut, jag älskar när himlen är massa nyanser av blå, jag älskar stora stickade/virkade tröjor, jag älskar kramar, jag älskar vilt hår, jag älskar att blanda ihop maten på tallriken till 'barnmat', jag älskar att jämnföra händer, jag älskar att hålla i hand, jag älskar då tystnad är okej mellan två personer, jag älskar att åka buss då det regnar, jag älskar doften av bränd lövhög, jag älskar då folk håller på med mitt hår, jag älskar då alla sjunger med på en konsert, jag älskar att doppa chokladkakor i mjölk, jag älskar att känna mig behövd, jag älskar att visa folk att dem är behövda, jag älskar jag älskar jag älskar. jag älskar så mycket.

Jag hatar saker också, men positivet är ännu en älskvärd sak så jag tycker inte om att nämna sånt. Hatar är ett för starkt och för överanvänt ord.

Jag är stark i det aspektet att jag alltid kommer upp på benen igen, även om det är på 9. Jag är skör för att livet har varit tufft mot mig, och gamla sår lätt går upp igen. Men man lär sig sy igen dem snabbare med tiden. Jag älskar kärleken och tycker det är den starkaste kraften som finns, men blir något av en hypocrite eftersom jag är rädd för att den ska krossa mig igen. Jag tycker inte om att argumentera, och låter folk hellre få som dem vill - men jag låter inte folk gå över mig. Man ska aldrig låta folk gå över en, fotspåren är svårare att få bort än man tror.

Jag pratar mycket, och det avspeglas i hur mycket jag skriver. Så jag avslutar här med att säga att jag må vara storlek 36/38 och inte 32, jag kan grymta ibland då jag skrattar, jag är inte den skarpaste kniven i lådan, jag tar danssteg ifrån Dansa med LeRoy, jag pratar för högt och för mycket, och ibland tycker jag synd om mg själv - men jag är stolt över mig själv, för jag har överlevt.

Den ni.