conejita

Dag 02. Din första kärlek.

Visst har man haft en hel del små förälskelser i sitt liv, såna där som man obsessar över under några veckor men sen orkar man bara inte mer och det är inga problem med att sluta. Man blev inte sårad, man kom ur det hel och intakt. Inga problem. Det här var inte fallet. Min första kärlek, var en fin bergochdal bana som höll på i cirka 4 år och krossade mig x antal gånger. Vi håller namn, exakta detaljer och platser utanför allt.

Men det började i åttan, jag var en förvirrad 14 åring som trodde jag hade koll på läget. Såhär i efterhand inser man ju hur jäkla vilse man var. Helt ärligt nu vet jag inte vad jag såg i honom, men det var väl något. För speciell var han, verkligen. Han kommer nog alltid vara det för mig, men man glömmer ju aldrig sin första kärlek åandrasidan. Jag var så kär att jag inte kunde tänka ordentligt om han var i samma rum som mig, och jag spenderade all min vakna tid till att tänka på honom, på saker runt om honom, på mig i hans närhet och ... allt. Vi började faktiskt prata. Vart något man kan kalla vänner, även fast det aldrig var 'vänner' för mig. En incident, ett sms, jag var förstörd. Första gången jag blottat hjärtat, och sen dess har jag aldrig gjort det igen. Vi slutade umgås, men jag slutade inte tänka på honom. För mycket Håkan-låtar ekade ur högtalarna, varenda låttext verkade träffa precis där det gjorde ondast. Sen började det kännas bättre.

Då kom han in i mitt liv igen, genom gemensamma kompisar. Allt började igen, alla känslor kom som en beställning, och jag var förtrollad igen. Han skaffade flickvän, och BOM, jag var tillbaka där allt började. I den där hemska platsen jag varit tidigare, men kommit upp ur. Vi fortsatte prata ändå, men det gjorde så jävla ont. Allt var skit. Vi slutade prata igen. Det var svårare den här gången. Tog lång tid för mig att återhämta mig, och precis då jag gjorde det så kom han in i mitt liv IGEN. Utan flickvän. Jag tillät honom givetvis, trots att man tycker att jag borde vetat bättre. Gick inte bättre den här gången, och det var kortare. Men det gjorde ont, och jag var övertygad om att jag aldrig skulle komma över honom. Jag var inställd på att han var den enda som någonsin skulle få mig att känna något alls överhuvudtaget. Hörde inget av honom, såg honom inte, inget. Jag började komma över honom. Mer på riktigt den här gången. Jag var äldre, jag visste mer. Han och jag sågs igen på krogen några gånger i 3an, någon incident, och sedan ... inget mer. Jag grät och mådde dåligt jävligt mycket över honom under den här tiden ändå, för jag trodde fortfarande att jag bara kunde vara hans och om det inte gick så var det kört.

Och nu var det nog 2 år sedan jag såg honom sist snart. Jag bryr mig inte längre, han har ingen effekt på mig alls och jag kan helt och fullt säga att jag är över honom. Vi var aldrig något 'vi', vi var bara 'något'. Lika bra, såhär i efterhand. Jag kommer nog aldrig förlåta honom för allt han gjort, för jag vet att han vet om att han gjorde fel saker mot mig. Jag tror inte han menade något, han var ung och förvirrad han med. Jag hoppas att han är lycklig dock, även fast jag ibland önskar att han var lika fucked-up efter allt som jag. Men helt ärligt, så tror jag att han aldrig gillade mig ens i närheten av hur mycket jag gillade honom.

Så även om jag förespråkar kärlek, så känner jag bara till den bittra smaken av olycka och brustet hjärta. Så jag är rädd som fan för den, samtidigt som jag vet att .. utan kärlek, what else is there? Jag vet att de där 4a åren har skrämt mig, och att jag aldrig ens gett någon annan chansen sen dess, och jag undrar om jag verkligen komma våga det. Det gör så ont då det har med hjärtat att göra, det har jag märkt allt för tydligt. Men han var min första kärlek, och hur mångas första kärlek har med evig lycka att göra? ... nej, precis.

Jag var ung, förvirrad, han gjorde mig så ledsen och så glad, det var upp och ner, det var förjävligt och underbart. Men det är väl så det ska vara. Jag blev både klokare och räddare av det. Jag vet inte om jag någonsin skulle vilja prata med honom igen. Men allt är okej. Det är okej nu.

did i make it that easy to just walk in and out of my life?