conejita

Dag 03. Dina föräldrar.

Mina föräldrar heter Björn och Tove Lindell. Båda två är born and raised i Västerås, och är barndomsvänner. Vilket ibland kan få mig att sucka då de verkar ha dejtat varandras kompisar, och jag tycker det är lite lätt weird sådär. Men det är samtidigt väldigt sött.

Min pappa jobbar som golvläggare, och han är en riktig karlakarl. Om inte min pappa kan fixa det, så är det trasigt. Det gäller allt. Så fort något går fel i mitt liv, är pappa den första jag ringer. Jag litar blindt på att han ska kunna lösa det, och det kan han alltid. På något magiskt vis, så lyckas han alltid lösa varje problem jag har. Han har alltid funnits där för mig, och även om han ibland pushat på för hårt så har det alltid varit för mitt egna bästa. Han har varit min basketcoach, och även fast det automatiskt gjorde så att jag kände pressen att vara bra ännu mer, så är jag så sjukt tacksam över att han ställde upp. Alla gånger han skjutsat mig till träningar, matcher, cuper... det är galet.

Min mamma är en frisör, vilket är både bra och dåligt. Bra för att jag får fixa håret gratis, dåligt för att hon alltid kommer med åsikter. Min mamma är precis som en mamma ska vara. Hon ser alltid på mig om jag är ledsen, och även om jag inte direkt vill prata om det så känns det bra att hon märker då ingen annan gör det och frågar hur jag mår. Hennes definition att klä upp sig är ofta en Alice Cooper tshirt och läderbyxor, och hon dansar på borden ibland då hon druckigt för mycket. Därför hon är så bra som mamma, jag har alltid fått veta att det är okej att vara precis lika galen som man är.

Jag är oerhört lyckligt lottad att ha dem som mina föräldrar, att jag inte ens vet hur jag ska kunna uttrycka det i ord. Får nästan hoppas de läser det här, för jag tror aldrig jag berättat för dem hur mycket de betyder. Hur glad jag är över att ha haft dem som förebilder. Aldrig har de tvingat på mig någon åsikt, de har låtit mig utvecklas åt vilket håll jag velat. De har alltid peppat mig då jag vill åstakomma något, de sa aldrig ett enda ont ord om att jag ville bli bartender. De har aldrig krävt mer ifrån mig än att jag ska vara lycklig. De har låtit mig vara självständig då jag velat, och låtit mig gråta som ett barn. De har låtit mig göra mina egna misstag, tagit mina egna smällar, och även om jag inte förstått meningen då - så gör jag det nu. För under deras diskreta ledning och uppmuntrande, säkra uppfostran så har jag växt upp till en självständig tjej, som kan ta hand om mig själv och som inte backar undan för utmaningar. Jag vågar göra det jag vill, och jag vet att de alltid kommer vara där ifall mina ännu inte fullt utvecklade vingar håller.

De har lärt mig att det är okej att vara annorlunda, det är inget fel på mig bara för att jag är som jag är. De har lärt mig att vara ödmjuk mot andra, att inte dömma folk för fort, och att behandla alla med vänlighet. Aldrig har de tillåtit mig vara nedtryckande mot någon, eller ouppfostrad. De har aldrig tvingat mig att gå någon speciell väg, bara pekat ditåt och låtit mig ta fel om det är det jag velat. De har alltid legat steget före och vetat om att jag skulle förstå förr eller senare.

Jag är skyldig dem så mycket, och jag tackar dem för att de varit de bästa föräldrarna man kan ha önskat. Mamma och pappa, om ni läser det här - jag älskar er. Tack för allt. ♥