conejita

Dag 08. Ett ögonblick.

Jag måste ha varit runt 5-6 år gammal, och jag var med min dåvarande bästa vän som hette Susanna som bodde på andra sidan gatan, 1 hus bort in på en tvärväg ifrån min. Det spöregnade den dagen, och på den tiden så fanns det inte saker som datorer och liknande - så regn betydde att det inte gick att vara utomhus = det fanns inget att göra. Så vi bestämde oss för att gå ut i regnet iallafall, var trots allt sommar.

Så vi drog på oss två stora tshirts som var lappade (då det var kopior av Pippi's tröja), tog varsitt skärp i midjan där vi fäste en matkniv, band ett band run våra huvuden och satte dit påskfjädrar. Sen gick vi ut, barfota. Vi låtsades att vi var indian tvillingsystrar, på flykt ifrån någonting, och vi var fria och starka. Egentligen gjorde vi ingenting, vi gick bara runt vårt område - hand i hand. Fantasin gjorde resten. 

Jag valde det här ögonblicket, för att då jag tänker tillbaka kommer jag ihåg hur lycklig jag var just då. Jag visste inte vad riktig sorg var, det värsta som kunde hända mig var att jag råkade dra sönder min Barbiedockas ben. Jag visste inte hur ond den här världen kunde vara, hur smutsig och ful sida den har.
Det enda jag visste i det ögonblicket var att regnvattnet var varmt runt fötterna, Susanna höll hårt i mitt hand, och det var inte tråkigt att bara gå runt, runt i flera timmar.

Allt var helt, rent och oskyldigt. Jag var så liten och så lycklig, bara över att gå barfota i regnet med min bästa vän och fantisera mig bort. Det var ett väldigt fint ögonblick.