conejita

Jag har massa vänner som tvivlar på sitt utséende. Som klagar över de mest udda sakerna, där jag inte alls kan se felen de pekar ut. Det hjälper inte hur många gånger man än säger att de är fina, underbara, söta, fantastiska osv osv för de ser det inte själva. Och egentligen kan jag inte säga någonting, för jag är precis likadan. Jag kan ibland stå och se på mig själv i spegeln, och undra hur i helvete någon skulle kunna se någonting speciellt. Hur någon kan se något annat än just det jag ser stirra tillbaka på mig. Folk kan säga vad dem vill, men jag förstår inte vad dem menar.

Kommer vi någonsin att förstå vad andra menar? Vad andra avundas hos oss?

Ibland kan jag känna mig rätt söt, eller fin, eller något. Stå och betrakta spegelbilden och tänka "hey, that's allright!". Men helt ärligt är det mer ett ryck på axlarna då jag ser på mig själv i spegeln, samma människa som alltid står ju där och ser trist, alldaglig och grå ut. Ibland finns det dagar då jag hittar ett enda rätt med mig själv, då jag undviker speglar och känner mig som en strandad val med illasittande peruk. Men precis som jag säger till mina vänner hur fina de är i mina ögon, så säger de samma sak till mig. Tror jag dem? Nej.

Men kan man egentligen överhuvudtaget se sig själv klart? Går det att förstå vad någon verkligen menar då dem säger att de tycker man är fin, söt, snygg etc? Det sägs ju att "beauty is in the eye of the beholder" och att någon blir vacker för att man älskar dem... så har man rätt att säga att någon har helt fel då de ger en någon komplimang?

Alla ser någon olika. Man har inte samma POV som någon annan. Man är alltid sin största kritiker. Jag vet att jag är det. Inte så att jag tycker att jag är helt jävla grotesk och borde låsas in på ett ugly home, men hur skulle någon kunna se något i mig då det finns folk som är så mycket finare? Kan man låta någon älska en och ge en komlimanger då man inte kan hålla med, eller blir det bara fel? Finns det ett sätt man kan göra så att man får låna en annan persons spegel och se sig själv, bara för ett litet tag?

Eller krävs det bara tid, handlingar och timmar framför spegeln där men tyst berömmer sig själv för att börja få ett litet hum om det? Eller behöver man bara höra det tillräckligt ofta, tills man långsamt börjar tro på det?

Gud, jag undrar om man ens fattar vad jag pratar om här. Jag är förvirrad, jag blir det ofta.
Enklast kanske bara är att acceptera. Såhär ser jag ut, h*n tycker uppenbarligen om det så varför ifrågasätta det? Fine, den där tjejen har mycket finare kropp, större läppar blablabla men hon saknar väl något jag har. Tydligen. Och vänner älskar en no matter what.

Så kanske kan man aldrig se sig själv clearly, så som man ser ut genom andras ögon... men behöver man det? Räcker det inte med att någon annan tycker det, även om man kanske inte alltid kan förstå det?

Jävla skit, jag går i cirklar.