conejita

Det här med hemlängtan är en underlig sak. Speciellt just nu. Jag har flygit iväg till Spanien, till en okänd familj, till en stad där nästan ingen pratar engelska (eller svenska för den delen, men det är nog förståeligt) och där jag inte kände någon. För mig är det inte speciellt konstigt att jag längtar hem. Det underliga nu, är att det är det för alla andra.

Nu förstå mig inte fel, för det är det folk brukar göra. Jag ligger inte hemma och gråter ögonen ur mig varje natt, jag går inte runt och hatar allting hela tiden och känner mig totalt missanpassad och olycklig. Jag trivs här, jag tycker om värmen, solen, palmerna, jag tycker om de jag träffat här, jag tycker om familjen. Jag tycker om att kunna ta den här tiden för att hitta mig själv, för att bli en bättre människa, jag tycker om att pröva på något nytt. Jag tycker om att ta min mp3, gå ut bland palmerna, solstrålarna och apelsinträden och bara gå och låta tankarna vandra fritt.

Men det här är inte hem. Det här kommer aldrig bli hem. För mig är det självklart att jag längtar hem, ibland mer och ibland mindre. Såfort jag nämner det dock, så får man svaret "Men du är ju i Spanien!" ... men JAHA, det har jag missat. Men dåså, då slutar jag bry mig om min familj, alla mina vänner, och staden där jag växte upp. För jag är ju i Spanien! ... Kom igen nu. Jag vet vart jag är, jag vet att jag är lycklig som får chansen (även fast jag skapade chansen själv, och alla kan göra det med) men det är inte poängen. Poängen är att jag kanske inte saknar allt med Sverige, med Västerås, men jag saknar allt sånt som var självklart för mig då.

Folk verkar tro att ens liv blir komplett och lyckligt bara för att man byter till ett varmare land. Men snälla, folk får hemlängtan av 1-2 veckor utomlands. Då börjar de sakna sin vardag, och sina vänner. Men bara för att jag 'flyttat' hit, så är det inte okej för mig - för jag är ju trots allt i Spanien. Nu låter det som om jag klagar, och kanske gör jag det lite. Men jag tänker inte ge upp och åka hem imorgon, däremot tänker jag fortsätta längta hem. Längta efter allt jag har där hemma som gör att det fortfarande är det jag refererar till "hem".

Privat tycker jag det skulle vara ännu dummare om jag inte saknade Västerås och alla, hur tragiskt skulle inte det vara? Det skulle betyda att ingenting jag hade där betydde något överhuvudtaget, att jag bara struntade i det. Men jag gör inte det. Så jag längtar hem. Och vare sig jag är i soliga Spanien eller inte, så blir jag ledsen ibland och vill hem.

Just nu är en sån dag, så jag lyssnar på Home - Michael Buble och tillåter mig att vara ledsen, och längta efter efter ett Västerås i tidig vår, utekvällar på Pluto, random bilturer till mer random ställen, ljudet av pappa som kommer hem på eftermiddagen, mitt svartvita odjur som klöser på dörren, nattliga turer till McDonalds eller Statoil och planlöst vandrande runt i ett city utan speciellt mycket att göra.

Så låt mig.
För jag kommer torka tårarna, resa på mig, och fortsätta med det liv som jag har här just nu.