there goes the fear
Det är inte som jag kommer ihåg det. Ingenting gör ont. Inga skarpa kanter, inga plötsliga stup, ingen anledning att behöva försöka gråta bort det. Inga stora obehagliga frågetecken. Inga "men om jag hade...". Ingen rädsla, inget monster någonstans.
Det är luddigt, enkelt, glatt, fantastiskt, mjukt och som solsken för själen. Det är ingenting i flera timmar och det är helt okej och det enda jag vill göra. Det är tankar som krockar och är likadana, och det är samma tangenter nedtryckta massa gånger. Rosa. Gult. Det skär sig inte.
Det är bra, och det är bara att le. Det är inte som jag kommer ihåg det.
Det är luddigt, enkelt, glatt, fantastiskt, mjukt och som solsken för själen. Det är ingenting i flera timmar och det är helt okej och det enda jag vill göra. Det är tankar som krockar och är likadana, och det är samma tangenter nedtryckta massa gånger. Rosa. Gult. Det skär sig inte.
Det är bra, och det är bara att le. Det är inte som jag kommer ihåg det.
Kommentarer
Trackback
